Myras Mysterier

Några vilda fester och alkoholförbrukning behöver jag inte oroa mig för än på några år. Vi ska på barnvänligt 'Light Party' ikväll och på vägen dit och hem ska det trick or treat-as för fulla muggar. Sitter och väntar på att Woolworth ska slå upp dörrarna så att vi kan köpa det sista i klädväg inför kvällens äventyr.

Vi tjuvstartade lite igår.
Jag gjorde pannkakor.
Och hittade karamellfärgen i skafferiet.


Sen kom Maken till assistans.


Vi får väl se vad kvällen ger...

Ja jisses.
Maken och jag hade en period då vi behövde plats för både två barnstolar, liggvagn, sulky och tre schäfrar.
Och så alla mindre saker som hörde till dårå. Blöjor, ombyten, leksaker, kräkpåsar, papper, våtservetter, koppel, vattenskålar, spårselar... You name it.
Jag måste säga att jag är ganska glad över att den tiden är över, och att vi numera kan åka iväg utan nästan nånting. Det sparar både tid, tålamod och humör, vill jag lova.

Men det är klart. Nån lite Mini skulle vi inte klara oss med direkt.
Jeepen är guld värd.

Jag kan nog inte gnälla på turisterna längre. De har åkt hem. Eller åtminstone gett sig av från stränderna. 

Vi har värsta gulliga huset mittemot vårat.

Skulle inte säga nej alls om jag fick chansen att bo där. Bara för att det är så sött. Som ett litet dockhus.
Synd det inte ligger på landet. Med matchande stall till. Och massa mark.
Fast tur kanske. För då hade jag väl slängt ut dem med hot och våld.
Vill ha, vill ha, vill ha.

Här har det blivit riktigt kallt. Inatt drar det sig ända ner till nollan, och det är varnat för snö under flera dagar senare under veckan. Med början imorgon. Men jag tar inte varningarna på allvar längre. Inte ett endaste dugg.



För er som har lösen, så finns det massa nytt att fördjupa sig i...

Efter en riktigt vidrig början på dagen, med hällregn och kastvindar, så lättade faktiskt molnen upp framåt eftermiddagen. Solen lyckades ta sig igenom och SmåMyrorna skulle genast iväg till hästarna och rida.
Vet ni. Jag har inte ridit sen i torsdags. Jag har inga hästar.
Sägs det.
Och jag måste fråga om lov först om jag får rida andras.

Alltså. Det är jag väl med på, att man inte bara kan ta någons häst att rida på. Men jag trodde inte man kunde ta över någons häst utan att fråga heller. Konstigt, för det verkar ju ha funkat... Fru Silversvart tillhör LillMyra, och Herr Fux tillhör MellanMyra.
Fru Silversvart verkar det helkört med, men jag har blivit nästan lovad att få tillbaka Herr Fux. Den dagen MellanMyra får en helsvart Isis, som heter Diablo.
Jag får nog bita i det suta äpplet och se mig som hästlös ett bra tag framöver...

Att LillMyra och Fru Silversvart har kommit underfund med varandra, är väl ingen direkt nyhet längre. De där båda drar iväg på tu man hand och man har inte en suck att hänga med i svängarna.

Om man inte är en Prinsessa, vill säga. Men det är inte alltid det känns direkt tryggare, där man knatar på flera mil (nåja, mil och mil. Men ni förstår poängen) bakom.

MellanMyra och Herr Fux tar det vanligtvis betydligt lugnare. Delvis beroende på att MellanMyra är mer betänksam än lillasyster, men också på att en annan gärna vill vara i närheten och behjälplig med tanke på Herr Fux's förflutna.

Men idag hände det något.
-Släpp honom, mamma. Jag kan själv, sa MellanMyra.
Och visst släppte jag, för gå och leda, det behöver jag då rakt inte. Det vet vi sen länge.
Jag hade bara inte riktigt räknat med att det större delen av ridturen skulle se ut på det här viset;

Hon töltade iväg och strålade jäklar i mig ikapp med solen. Stolt som attan.
Och det var jag med. Massvis.
Fast lite orolig också, dårå. Kände att jag inte hade så mycket kontroll där bak på efterkälken precis.

Det roligaste var nog ändå att det var översvämning nu igen. Det roliga var nu inte översvämningen i sig, utan det att LillMyra fick agera taxi åt MyrFöräldrarna. Vi kom ju inte förbi utan att behöva simma...

Så först forslade Taxi LillMyra/Fru Silversvart över MyrPappa -uppflugen bakom sadeln- och sedan kom de tillbaka och hämtade mig. MellanMyra och Herr Fux var med som vägvisare, och Prinsessan som... tja, störande moment, tror jag. Eventuellt känguru.
Trygga, stabila Fru Silversvart, säger jag bara.

Det sitter just nu en världsmästare nere i studion.
Jag kom precis från hästarna, lerig från topp till tå, med en lika lerig hund i koppel. Den leriga hunden var fasligt intresserad av hans ena krycka, och försökte sig tom på att ta den. Det tyckte jag var lite pinsamt, så jag gick hem.

Vårat vatten ser ut så här...

Om det tycker jag inte alls. Ett endaste dugg.

Fast det är klart. Tidigare hade vi inget vatten alls.
Då försökte jag både koka te, blanda saft, diska, borsta tänderna, tvätta barn och spola mer än en gång på toaletten.
Det gick sådär.

Nu ska jag sova på saken.
Det brukar hjälpa.

Nu har jag suttit i säkert 20 minuter och försökt att komma på hur jag på bästa vis ska skriva ett inlägg med en länk till Jenny. Om huruvida hon publicerar våra samtal -översatt till svenska- på sin blogg.
Jag kommer inte på hur jag ska skriva.

Crap.

Ända sen det här, så har jag varit mer än vanligt insnöad på att läsa registreringsskyltar. Titt som tätt så bjuder det på ganska hög (nåja, för mig iaf) humor. Mer sällan finns det chans att fånga det på bild. Men nu har jag lyckats igen.

Need the loo? Anyone?

Om man ger SmåMyrorna fria händer med kameran ett tag, så kan vad som helst hända. Speciellt då LillMyra bestämmer sig för att inte vara med på kort, och MellanMyra bestämmer sig för att det vill hon visst det.
Så medan LillMyra drar iväg som en avlöning, så galopperar envis MellanMyra efter. Med min arma kamera i högsta hugg.

Ut från köket bär det, vidare bort genom hallen. Nerför trappan och uppför nästa. Där det visst tar tvärstopp.
Inte för att det betyder att det är lättare att fota den lilla odågan, men hon befinner sig iaf på samma ställe.

Någotsånär, åtminstone.

Sen bär det av igen. Tillbaka nerför trappan och uppför nästa, förbi köket, uppför trapporna till vinden och in i MellanMyras rum. Först där bromsar de in, och MellanMyra hinner återigen få fast lillasyster på bild.

Om än inte från hennes mest charmanta vinkel...

Men det är iaf här någonstans, mitt i virrvarret, som lillasyster kommer på att hon är fast i som en återvändsgränd. Eller...?
Med MellanMyra i hasorna har hon inte så lång tid på sig. Hon måste bestämma sig fort.
Och det gör hon...
Upp i sängen far hon, hivar -i avledningssyfte- iväg storasysters Ariel-kudde åt ena hållet, samtidigt som hon själv

kastar sig handlöst rakt ut!

Men som den katt hon nu är, så landar hon på alla fyra, på den framdragna extramadrassen (där det har tränats falltekniker på de senaste dagarna. Judo, denna judo...) och avslutar med att vråla 'Strike a pose!'
och ..eh... gör så. Typ. 

Men det hela varar bara ett ögonblick, för snart är hon på väg igen.
En snabb kullerbytta och nån form av kravlande över madrassen, innan upp på fötter..,
...ut från storasysters rum och
vidare mot trapporna för att ta sig ner igen.

Och det var väl där någonstans som MellanMyra erkände sig besegrad och gav upp fotosessionen.
Eller så var det kanske så att det var mamman som vid det här laget hysteriskt gapade om att hon åtminstone ville ha sin kamera tillbaka hel och i någorlunda välbehållet skick.
Ni ser. Barna har hon redan gett upp på. Där finns inte ett endaste uns av skick...

...går lite isär i den här familjen.

Förra julen -hos MyrMormor- ville MellanMyra gå ut så här.
Det fick hon inte....



(Ni med lösen har mer att läsa)

Tänk att det ska vara så svårt att få tummen ur. Jag lovade ju att visa er vilket jag
bestämde mig för. Nu tror jag allt att det är dags. Nästan en vecka senare...

Förra lördagen red LillMyra och jag hästarna hem till J. Hon börjar få koll på Fru Silversvart nu, LillMyra, och klarade både rondell och korsningar med glans. Snart ska hon få hänga på ner till havet. Det tjatar hon om. Och att hoppa också, förstås...
Anyway. Väl uppe hos J satt vi av, tog av sadlar och talade om hur vi ville ha det. Det var ett -peppar peppar- unisont beslut av LillMyra och mig.
Medan J ansvarade för klippmaskinen och jag för hästarna, så sprang LillMyra omkring med kameran. Jisses, säger jag bara! Ni får bara se ett urval. Jag tänker då inte lägga ut bilder när jag ser ut som jag gör i håret efter att haft ridhjälm på mig...

-Man får inte stå bakom hästarna, J. sa LillMyra
-Nä, jag vet. Det var dumt. svarade J. Och satte sig ner...
Sådär höll de på, mest hela tiden, de där två. Munhuggas som som värsta syskonparet.

Jag höll tyst. Vägrade låta mig hamna i krigszonen.
Jag tror minsann jag fortsätter att vara tyst ett tag till.
Och låter bilderna tala för sig själva. Go LillMyra:



Det fullbortade resultatet får ni dock vänta med. Det tog hon inget kort på...
Jag kanske kan komma ihåg och göra det idag. Kanske.
Om nu huvudet fungerar som det ska.

Kan ni gissa vad man får med hjälp av ett

trasigt regntäcke,
lite fantasi, 

en väl använd Friis-väska,
och en
(bild cencurerad!)
kreativ Myra?

Inte...?

Jooo. Tänk lite.

------

------

Precis!

Man får

ett helt regntäcke!

Och nu håller vi tummarna att Fru Silversvart inte trampar på sitt täcke nåt mer...

Det är inte hälsosamt att vara alldeles för nyfiken...

Inte alls...

Så här drar vi ut tänder i MyrStacken.

Hur gör ni?

SmåMyrornas judogis/judogisar/judogisarar... feck... judokläder, kom igår.

Det tackar vi för.

Likaväl som att LillMyra inte alltid vill vara med på kort, så är det också så att hon inte alltid får vara med på kort. Och är det så att hon är det ändå, så kan jag alltid halshugga henne, så har vi liksom gått halva vägen var. Lite privat kan man allt vara på nätet. 

-Vill du vara med på kort idag?
-Nä.

-Joo, snäääälla.
-Nej!


Häpp. Nej betyder nej betyder ner. Har jag hört.
Men kanske för er som fått lösen. Testa och se, vettja.
För kanske. Man vet aldrig...

Här. Här har man inte kunnat rida på hela sommaren. Det har varit översvämning. En hel sjö. Djup nog att simma runt i. Men nu har det istort sett torkat upp, och man kan, om man inte mind leriga hovar, ta sig fram ganska smärtfritt. Det börjar också grönska så smått igen. Dock är det mesta dött. Gräs, blommor och träd. Lite kusligt nästan. Om man har fantasin åt det hållet. Det har inte jag...

Som ni ser så klarade vi oss helskinnade igenom svackan, och ner till havet. Där det var flod så det inte fanns någon strand alls att hållas på. Ingen strandgalopp, alltså, men väl stora vågor att titta på.

Lämnade av lilla P på vägen tillbaka. Hon ville dock inte alls stanna hemma, så J fick följa henne ända till bakdörren och stänga om henne. Jag förstår henne. Jag hade inte heller velat bo där. Det lilla fula huset, som jag absolut inte är ett dugg avis på. Orka städa, liksom... Eller leta SmåMyror innan skolan börjar...

J gör något.... Enligt mig har det med åldern och balansen att göra, och att det enbart pga att Fru Silversvart snällt och tålmodigt stod still inte resulterade i platt fall. Enlig J är det inget vi ska prata om. Så då gör vi inte det. Vi pratar om Herr Fux och hans, numera, förkärlek till åsnorna istället. Han gillar åsnor. Numera.


Det blir mörkt tidigt nu. Och fort. Här har vi kommit tillbaka till hagen, klockan är inte ens halv åtta, och det är mörkt åt alla håll. Men ändå ganska vackert.

När Maken är ute och åker motorcykel, så brukar han skicka bilder på var han är.


Då brukar jag också skicka bilder. På var jag är.

Ikväll är det de första live shows av årets X Factor på tv.
SmåMyrorna och jag ska handla snart. Massa god mat och godis. Det gäller att vara förberedd.

Och vilka deltagare i år sen. Jisses vilket gäng. Duktiga som fan. Och, jaaaaa, Myra gråter som ett barn. Är det inte för att de klipper ihop snyfthistorier så är det för att de får till de där tonerna som bara går rakt in i hjärtat på en. För att inte tala om jubel. Finns det NÅN som inte får klump i magen, ont i halsen och översvämmning bakom ögonlocken av jubel!?
Åh hjälp. Kvällen kommer bli tuff.

Ni kan få ett smakprov (eller två bidde det) på en av mina absoluta favoriter.
Kolla in, säger jag bara.


Diana Vickers - X Factor 2008


(Nu är det dessutom klippt. På riktigt. Jag ska visa er sedan.)

Jag har träff med J i morgon fm.
Jag ska ha bestämt mig tills dess.

Tänka, tänka, tänka.

Nä, Märtagreta. Maken slirar inte runt med enbart bilen. Då hade han flinat med hela ansiktet! Det kan jag lova. Och hästarna hade fått knata runt i lera upp till knäna...
Det syns knappt på bilden, men vi har hängt ett stort galler på släp, vilket effektivt förstör de mesta chanserna till lekstuga. Även om han ibland 'tar ut svängarna' lite. :)
Kanske syns det bättre här:


Och såhär tyckte hästarna om sin nyharvade fina hage:

'Maaaaaaaaaaat!!'

Precis som vanligt, alltså...

Efter att ha lagt mig till med cockerspaniel-blick och vickat lite extra på höfterna så var Maken snäll och harvade hagen åt mig idag. Visst suckade han och himlade med ögonen, men jag tror han hade ganska så roligt ändå. Det lät så på motorn emellanåt...
Ser det inte roligt ut så säg!

Fint blev det iaf och jag var så nöjd och tacksam så.

Men.

Medan jag stod där och tittade på medan Maken lekt.. f'låt, harvade runt, så förla' jag min piggborste.
Någonstans.
Men var?
Jag letade och letade.
Och letade och letade.

Men så kom jag på. Var jag faktiskt brukar lägga den.
Och där var den ju. Minsann.

Min favvishunk Kim skrev ett inlägg om cencurerade reg-skyltar.

Idag var Maken och jag och tankade bilen. Och med anledning av våran högt stående humor så fick vi oss ett rejält fnitteranfall.


De finns, Kim, de finns.
Bara inte i Sverige. :)





(Och för Kim och resten av er med lösen. Det finns mer att läsa.)

...och det är nästan bara Myra som är vaken.


De flesta av grannens åsnor låg fortfarande och slumrade.

Så även korna.

Och vildkaninerna.

Va?
Ser ni inte kaninerna?

Det är nog för att de sover.
Nere i sina hålor.
Dårå.

Visst har vädret varit ostadigt hela dagen. Regn, blåst och sol, om vartannat, i alla möjliga kombinationer. Jag har således hållt mig inomhus det mesta.
Men att himlen skulle öppna sig fullkomligt, just de åtta minuter det tar att gå till skolan för att hämta hem SmåMyrorna, det var väl ändå att ta i.

Och när det regnar sådär galet mycket, då verkar det som om bilisterna får spatt. Tror de att de behöver ta sig hem fortare eller? Jag fattar inte varför de in kan slå av på farten lite. Man blir så blöt när man går brevid...


Nu var just detta inte jag. Men jag blev också blöt.
Massa.

Titta! Ni seeer ju!

Nu så. Nu har jag fått tummen ur. Grejat lite.
Inte illa vad jag kan när jag väl tar mig för. (Nu är det inte så svårt just det här, men låt mig bara tro att jag är duktig. Jag mår så mycket bättre då... ;) )

Mera Myra.
Lite ärligare. Lite härligare.
Resten av det här är lösenordsskyddat.

Jaha. 

Nu var inte MyrMormor med.

Hur många kan man äta per dag? Utan att det börjar bli ohälsosamt...?

När Herr Fux kom in i mitt liv så undrade alla, och då menar jag alla - inklusive jag själv-, vad i hela friden jag skulle med 'den där hästen' till.
-Ingenting, svarade jag sanningsenligt. 'Jag behöver bara sällskap till Fru Silversvart'. Men vid det här laget hade jag redan börjat ifrågasätta mitt val. För i ärlighetens namn. Vad skulle jag med 'en sån häst' till??

Stallkompisarna kom ständigt med förslag på andra/bättre hästar.
Arbetskamraterna skakade på huvudena.
Mamma undrade lite försynt 'om det var så klokt, det där'.
Maken suckade och sa bara 'Det är ditt val, Myra. Ditt val'.
Hästkunniga vänner skrek rakt ut 'Vad faan håller du på med!?'.
Ägaren sänkte priset till ungefär hälften av vad han egentligen var värd, bara för att hon ville jag skulle ta honom.
Veterinären vägrade göra klart besiktningen inför köpet, tittade mig rakt i ögonen och sa bestämt 'Du kommer aldrig kunna rida den där hästen'.

Jag köpte honom.

Och jag grät. Svor. Suckade. Tog ett djupt andetag.
Dagarna gick. Inte ett endaste litet framsteg.
Grät igen. Svor ännu mer. Dagarna blev till veckor.
Hotade att ta livet av honom. Grät lite till. Gav upp.
Ville lämna tillbaka honom. Fick inte för Maken. Klockan var straxt före midnatt.
Grät mig till sömns. Funderade. Spottade i nävarna.
Vägrade ge upp.

Och Herr Fux han slogs. För allt han var värd. För allt han trodde på.
Människan gick det inte att lita på. Det visste han.
Människan skulle man hålla sig ifrån. Det hade han lärt sig.
Människan var ond. Det hade han fått känna på.

Veckorna blev till månader.
Någonstans började någon form av ömsesidig respekt växa fram. Trevande.
Månaderna blev till år.
Och utmed resans gång hade ett förtroende börjat gro. Sakta. Omåttligt sakta, men ändå.
Steg för steg. Sak för sak. Dag för dag.

Och vet ni.
I helgen vågade vi oss på det här:

Första uteritten med MellanMyra på ryggen!

Jag gråter fortfarande över Herr Fux ibland.
Men sällan av andra skäl än glädje.

Up yours, people!

Ni reagerade på att Prinessan lät sig grävas ner av MellanMyra. 
Ett bra val, om jag får säga vad jag tycker.
För kolla hur det går -eller inte går- då hon försöker själv.
Eller, för all del, nivån på det hela då Maken 'hjälper till'.


Så, nåååå.
Hur hade ni gjort?