Förra veckan var troligtvis sommarens sista. Får nog inse att det är höst nu. Senaste dagarna har varit rejält kyliga. Härom morgonen kom jag tom på mig med att sitta och önska att jag hade tagit på mig vantar. Det var kallt som attan om fingrarna, där jag skrittade fram på Herr Fux.
Svårt att tänka sig att det var så sent som i söndags jag satt bland sanddynerna -i bara bh- och grämde mig över hur urbota dum jag var som inte tagit med vatten till Prinsessan. Varmt som attan var det, och jobbigt hade hon det. Hade det inte varit för att hon är en sån klipsk liten varelse så hade vi fått ge oss av hemåt bra mycket tidigare. Men nu letade hon rätt på lite skugga och grävde en alldeles lagom stor grop i den svala sanden där hon sedan låg och svalkade sig.
Tills hon tröttnade, och återigen for omkring.
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner.
Tills hon tröttnade, och återigen for omkring.
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner.
Ja, ni hajar.
Eller...?
(Tills hon tröttnade, och återigen for omkring.
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner.
Nu då?
Ni som fortfarande inte hänger med hänvisas vänligt men bestämt tillbaka till början av inlägget. Resterande läsare fortsätter som vanligt.)
MellanMyra studerade sin vita Prinsessa och drog snabbt slutsatsen att det var synd om henne. Inte så mycket för att det egentligen var för varmt för henne att fara runt som hon gjorde, utan av den anledningen att hon bara kunde kyla ner ena sidan av kroppen åt gången.
Så MellanMyra pausade i
pulkaåkandet och tog helt enkelt Prinsessans ide´ ett steg längre.
Vilket den överhettade hunden inte verkade ha något emot...
