Myras Mysterier

Att bo utomlands med familjen. Och den ständiga längtan efter saltlakrits...

...sa jag. Och alla utom Fru Silversvart gick på det.
Hon vet att det inte finns älgar i Wales.

Det är en stor dag idag. Mycket stor.
Från att som hysteriskt strykrädd och allmänt skräckslagen liten häst, inte ens låta veterinären besiktiga honom innan köp - gå till att stå lugnt och stilla och bli ompysslad av två smått röriga SmåMyror, och dessutom låta MellanMyra skritta honom runt på volten, är ett så stort steg så det går knappt att förstå.

Av den där hästen - som jag köpte med hjärtat istället för hjärnan och själv fick hämta och försöka få in i transporten för att ingen annan ville, och som i flera månader tog timmar att få in från hagen, och som inte gick att få på grimma eller försöka närma sig med en borste, och som var rädd bara någon gick förbi eller ens tittade åt hans håll - finns det inte så mycket kvar.
Idag knatar det omkring en ganska självsäker herre där ute - som kommer när man ropar, är framåt och nyfiken på livet, har klättrat i rang i hagen, och tom uppskattar beröring - som tillåter och accepterar de mesta av mina ideer, och finner sig i nästan all behandling.

Visst finns ärren kvar. Både kroppsliga och själsliga.
Varje dag, då han tittar på mig, ser jag det stora ärret över nosryggen.
Varje dag ser jag märkena efter piskan över ryggen.
Varje dag stryker jag kroppen med handen och känner ojämnheterna i huden.
Varje dag rycker han till och väntar på smärtan.

Smärtan som inte funnits på många år, men som ändå finns färskt i minnet.

Varje dag önskar jag de djävlarna ett öde värre än döden.
Åt dem finns ingen smärta nog.

Ja det var riktigt läskigt! :O och elefanterna är jättefina tycker jag, haha! hoppas du kollar in fler gångenr :)

Jag hatar folk som plågar djur och barn. Ja andra människor också. Man borde fasen göra samma sak tillbaks mot dom så får dom se hur "skönt" det är liksom. Och vilka ärr det sätter i både kropp och själ. Idioter. *Liselott skitarg* *Liselott morrar som en pitbullterrier* *Liselott planerar att skicka brevbomber* Kram L

Är du säker på att det inte var en älg? Jag tycker att älgantalet har minskat här ute i Stockholms skärgård...jag misstänker att älgarna har simmat över till er...*fnitter*

Det är ofattbart att man kan göra så hemska saker mot ett djur. Men han har det bra nu och det är huvudsaken. Det gör det lättare att uthärda på något vis.

Hejja herr Fux! =) (och dig som tagit hand om honom och fått honom att lita på människor igen, det är aldrig lätt efter en sådan behandling)

Hej!
Go Myra go MYRA go go go Myra!
"Myra-FanClub"
Ge nu godingarna extra gott och lagom mycket att äta idag!

Skönt att det har gått så bra med honom! Kom ihåg hur han va i början och alla ggr du va galen på den hästen!Som den gången det va isigt på stallbacken och han fullkomligt struntade i att det va en myra som åkte kana efter....Inga glada miner den gången du kom till jobbet!! Ha Ha Kram

Usch, det är hemskt att veta att det finns människor som behandlar djur så. Vilken tur att han nu är hos er!

Ps. jag tror nog eg. att du gärna hde velat förlänga lovet lite till. Underbart att ha ungarna hemma! ds.
*fnisselifniss*

Skam den som ger sej...vilken tur han har att han kom till dej så fick chansen att bli häst och få njuta av livet...må så gott

Herr Fux har tur som träffade dig! Heder åt dig att du har orkat med allt jobb, och ett öde värre än döden åt tidigare människor i Herr Fux liv! Kram!

Vickan: Djurplågeri har jag noll och ingen förståelse för. Men det är ju människan i ett nötskal; Där kunskapen tar slut - tar våldet vid. :/

Märtagreta: ( Jag kryssar också i. Alltid. Och det funkar inte... *sur* Ska maial dem. Jag lovar. )
Och jag får också tårar i ögonen! Underbara du, vad du betyder mycket för mig!

TuMadre: Ja, fy sjutton. Men mest dråpligt så här i efterhand. Och du fick ju snygga elefanter. hahaa

Liselitt: Man kunde väl slänga ihop dem allihop på en och samma ö. Så kunde de utöva sina 'kunskaper' på varandra, och alla andra slapp bli inblandade. Satans as. Jag har verkligen INGEN förståelse. What so ever.
Jag såååg ingen älg, men säker kan jag ju inte vara.... asg

Sarah: Att fått se skillnaden på honom är en sån belöning så det finns inte ord för det. Från att ha varit rädd för sin egna skugga - till att självsäkert springa och leka i hagen. Och självmant ta kontakt med människor! Det är så stort.

Tussen: :) De får alltid för mycket mat.... *tittar i marken*

Malin: Ja, jäklar vad arg jag har varit emellanåt. hahaha. Han är skyldig mig många tårar, den hästen. Både ilska, frustration, glädje och lättnad.
Och du om nån här, kan ju intyga hur han var den första tiden. *hjälp*

MissyElliot: Med tanke på hur han hade det tidigare och med tanke på hur mycket han och jag gått igenom tillsammans, så har han helt klart en speciell plats i mitt hjärta. Det är så Maken blir sotis. :P
(Faktiskt. Helt sant! Jag skulle kunna ha SmåMyrorna hemma i en vecka till, eller två. Vi har haft det kanon. Men så börjar de ju bli större nu också, och det passar mig bra. Jag var inte så imponerad av småbarns-åren... :) )

Nilla: 'fick chansen att bli häst' Så mitt i prick! Han var inte häst innan. Han var bara rädd...

Malde: Jag har tidigare haft svårt att se det som att jag gjort något extra bra. Jag har hela tiden sett det som att jag 'gör som man ska', för det är så självklart för mig att försöka ge djuren det bästa möjliga. Men när jag tittar tillbaka på alla timmar, alla tårar, alla svordomar, och allt slit jag lagt ner, så kan jag nästan tänka på att sträcka lite på mig. Sträcka på mig och lära mig att ta åt mig av äran. :)

Det är klart att du ska sträcka på dig ordentligt och ta åt dig av äran! Du borde kunna bli ett par meter längre, minst :-) Men visst är det så att man känner att man bara gör som man ska, under tiden man gör det.