Myras Mysterier

Jag lovade er en fortsättning om lilla Fröken Vit. Ang hennes färg. Jag ska försöka fatta mig så kort jag kan, men ändå tillräckligt detaljerat för att ni ska kunna ha en chans att hänga med (!?) i svängarna. Ta fram anteckningsblocket och sätt på er tänkarmössan, för here goes: 

 

Vid första anblick tog L förgivet att Fröken Vit var en väldigt smutsig liten skimmel, men då hon kom närmre var det en hel del tecken som sa att så inte var fallet. Det pekade mer åt att hon faktiskt var vit. Hur ovanligt det nu än månne vara. 

 

Färgen var dock oviktig och L köpte henne på stående fot, för att ge henne en så dräglig fortsättning på livet som möjligt. Väl hemma och borstad och badad så började dock funderingarna över henne färg. På riktigt. 

För visst var hon vit. Men långt ifrån bara. Hon hade stora cremefärgade fält över kroppen och med sina blågrå ögon och rosa hud så gick funderingarna såklart direkt mot cremello och smokey cream. Men också mot perlino eller någon annan av alla dessa gulgenade färger. 

Bilden på ögat under länken om smokey cream skulle kunna vara Fröken Vit herself och läser ni hälsorapporten under länken om cremello så har ni henne alldeles klockrent i ett nötskal. 

 

Men. 

Jodå. Klart det ska vara ett litet men. 

Till. 

 

Visst var hon blåögd och allmänt skär som en gris, men se, under de cremefärgade fälten så var hon.... 

just det; svart. Så även hennes hovar. Och iochmed detta så sumpade hon alla tidigare teorier... 

Bara att börja tänka om, dårå. 

 

Tankarna for då genast mot palomino, eller kanske tom champagne, som båda har mer pigment. 

 

Med tanke på att ingen vet något om hennes härstamning, så är allt enbart spekulationer. Vi har ju inget att gå på överhuvudtaget. Inget om stammen, inget om rasen, inget om föräldrarna överhuvudtaget. Vi vet inte ens vad de hade för färg... 

 

Får jag säga vad jag tror, så är hon en vit palomino/cremello/perlino/smokey cream-skäck härstammad från skimmel med fux- och rapp-anlag som bär på både heterozygota och homozygota gulgener. Samt agouti-genen, utan svart. Fläckvis. 

En avblekbar sådan, dårå. 

 

Protester? Anyone? 

Do not dare, you buggers! 

 

Fast, kom jag på, nu är det knappt någon ide att diskutera hennes färg längre. Då hon nu på ålderns höst är i stort sett enbart vit. Därav alias Fröken Vit. Och hör sen. 

 

 

 

 

 

 

 

Är den någon som ännu inte avskräckts från detta med färger hos hästar, så bjuder jag på länkar till två sidor väl värda ett besök. 

 

Här och här. 

 

Det är hur kul som helst. 

Hämta ett nytt anteckningsblock, bara. 

 

Fast jag ska sova. 

G'natt. 

 

Jag är fortfarande på ett hemskt humör. Har varit och inhandlat mer bandage och andra pinaler och sedan plåstrat om Herr Fux nu på fm. Haltar gör han. Som f-n. Men han stöder åtminstone på hoven idag. Litegrann. Emellanåt.
För att inte gräva ner både mig och er mer i depressionen så kan vi kanske koncentrera oss lite på nytillskottet som jag ska plocka hem vilken dag som helst nu. Det ska iaf bli kul.

Fröken Vit är ju egentligen ingen ny bekantskap. Varken för mig, hästarna eller SmåMyrorna. Hon gick med mina hela första året och SmåMyrorna har ridit henne flera gånger.

Hon är snäll som få. Tacksam att hålla på med och allmänt framåt och nyfiken på livet. Detta trots att hon närmar sig 20.
Hon är trygg med barn och skulle aldrig få för sig några dumheter. Förutom att kanske trava lite för fort och lite för länge...
Hon är inte riden på två år nu, så vi får börja på ruta ett, men det är inget som oroar mig det minsta.

Skulle jag dock få önska lite, så skulle det vara att hon vore något mer skolad än hon är. Visst att hon är riden, men att säga att hon är nåt vidare utbildad är väl att ta i.
Och sen är hon ju inte den vackraste skapelsen på denna jord. Jag blir full i skratt varje gång jag ser henne. Vi snackar den fula ankungen, serni. Den fula ankungen som aldrig växte upp.
Det är tur att hon har ett hjärta av guld. Det övervinner allt.

Jag bjuder på några kort som är tagna hösten -05.


Fröken Vit, ja. Fröken Skit efter dåligt väder, kan jag lova er...
Hennes färg har varit under vilda diskussioner under större delen av hennes liv. Och det verkar som att vi får leva i lite ovisshet där, om man nu inte är överseriös och plockar in proffs, vill säga, som 'på riktigt' utreder hela hennes DNA.  Men så viktigt har ingen tyckt att det har varit.
Det är riktigt roligt att diskutera hennes färg med folk. Många olika åsikter.

Jag ska banne mig sätta mig ner och skriva ner mer om hennes färg, så ska ni som tycker det är intressant få läsa och komma med egna åsikter och teorier. Jag ska bara lägga lite energi på att hitta schysst info på nätet, så ni lättare kan hänga med i svängarna.
Så fort jag är klar kommer det inlägget att länkas till här. Men jag varnar er. Det kommer ge huvudbry. 

Ok. Nu hinner jag vara lite tydligare än i morgonens inlägg.

Som ni vet så har SmåMyrorna velat ha en häst till, så att vi kan rida alla tre ihop. För min del skulle det betyda betydligt mindre rännande och slippa få håll och andra krämpor. För Småmyrorna skulle det nog bara betyda att de slipper vänta på morsan...
Medan LillMyra varit ganska ointresserad över färg, namn, storlek och annat på den ev nya hästen, så har MellanMyra haft desto starkare åsikter.
Om det nu skulle vara en ny till dem, vill säga. Helst vill hon ju behålla Herr Fux som sin, vilket jag motsäger mig ganska bestämt. Han är inte direkt nån barnhäst, den där vilden. Och han är dessutom min stora kärlek ju!

Anyhoo. Jag har lagt ut lite krokar till höder och vänster, men varit inställd på att vänta tills framåt våren. Av många anledningar.
Det är både roligare, trevligare och lättare att ha häst på våren och sommaren. Det är om vintern det är tufft och ibland ganska motvilligt som man ger sig av mot stallet. I mörker, kyla, regn och blask.
Det är också vintertid som det är dyrast att ha häst. Foder, täcken och annat, som inte behövs då de går på bete.
Och dyrast är det ju också för oss själva om vintern. Med alla elräkningar, vinterjackor och julklappar.

Men det är ju inte lätt att hitta DEN hästen/ponnyn så jag tänkte ju vara ute i god tid. För en gångs skull. Om mamma läser nu så skrattar hon högt. Är det någon som gör saker impulsivt och helst nyss så är det jag. Och det verkar ju bli så den här gången också...

För. Lösningen fanns närmare än jag hade tänkt mig. Och bättre på alla sätt och vis.
Min underbara L, som jag hyr in hästarna hos, har på oviss tid lånat ut sin lilla ponny till SmåMyrorna. L kommer även i fortsättningen stå för alla kostnader, som tack för att vi håller igång henne. Det kommer på så vis inte kosta mig mer än tid och tålamod. Och det har jag gott om!
Ja, hrm... iaf tid. Det FINNS 24 timmar per dygn.

LillMyra hoppade jämfota i en timme efter att jag talat om det. Hon har ridit Fröken Vit förut, och tycker såååå mycket om henne.
MellanMyra tycker också om Fröken Vit, men hade ju egentligen lite andra krav på vad hon skulle ha för häst. (Kolla länken tidigare i inlägget)
Men erkänn. Korsningsponny, vit, sto... Jag menar. Det lever ju upp till nästan alla kraven som MellanMyra har.

Nu ska vi bara se hur de kommer överrens. Om vem som ska rida vem. Och när. Och hur.
Men så länge de bara ger fan i min älskade Herr Fux, så kommer jag inte lägga mig i. Ett dugg.
Jag har fått min häst tillbaks! :)

Äntligen en solig dag igen! Blåser rejält gör det fortfarande, men det är åtminstone soligt och uppehåll.
Har inte ridit på fem (!!) dagar och hästarna har inte alls tyckt det varit trevligt. Lite gladare blev de iaf då jag fick öppna upp hagen ordentligt. Jag såg det som att det skulle ha större och på så vis torrare yta. De såg det som att julbordet var framdukat. Jag fick knappt runt sadelgjorden på Fru Silversvart idag...

Nu får det gärna vara uppehåll ett bra tag, om jag får bestämma. Det är ett jäkla klafsande i hagarna och jag är fasligt trött på att borsta leriga hästar. Kolla in Herr Fux, så förstår ni.

Och efter att farit runt i hagarna mellan strax efter nio och halv ett -inklusive med på ridtur- så såg Prinsessan ut så här:

Men lycklig, det var hon.
Tills vi kom hem och hon blev kommenderad att stanna i hallen. Nu är jag ingen poppis matte längre.
Vänta bara tills hon inser att hon ska under duschslangen...

Efter en riktigt vidrig början på dagen, med hällregn och kastvindar, så lättade faktiskt molnen upp framåt eftermiddagen. Solen lyckades ta sig igenom och SmåMyrorna skulle genast iväg till hästarna och rida.
Vet ni. Jag har inte ridit sen i torsdags. Jag har inga hästar.
Sägs det.
Och jag måste fråga om lov först om jag får rida andras.

Alltså. Det är jag väl med på, att man inte bara kan ta någons häst att rida på. Men jag trodde inte man kunde ta över någons häst utan att fråga heller. Konstigt, för det verkar ju ha funkat... Fru Silversvart tillhör LillMyra, och Herr Fux tillhör MellanMyra.
Fru Silversvart verkar det helkört med, men jag har blivit nästan lovad att få tillbaka Herr Fux. Den dagen MellanMyra får en helsvart Isis, som heter Diablo.
Jag får nog bita i det suta äpplet och se mig som hästlös ett bra tag framöver...

Att LillMyra och Fru Silversvart har kommit underfund med varandra, är väl ingen direkt nyhet längre. De där båda drar iväg på tu man hand och man har inte en suck att hänga med i svängarna.

Om man inte är en Prinsessa, vill säga. Men det är inte alltid det känns direkt tryggare, där man knatar på flera mil (nåja, mil och mil. Men ni förstår poängen) bakom.

MellanMyra och Herr Fux tar det vanligtvis betydligt lugnare. Delvis beroende på att MellanMyra är mer betänksam än lillasyster, men också på att en annan gärna vill vara i närheten och behjälplig med tanke på Herr Fux's förflutna.

Men idag hände det något.
-Släpp honom, mamma. Jag kan själv, sa MellanMyra.
Och visst släppte jag, för gå och leda, det behöver jag då rakt inte. Det vet vi sen länge.
Jag hade bara inte riktigt räknat med att det större delen av ridturen skulle se ut på det här viset;

Hon töltade iväg och strålade jäklar i mig ikapp med solen. Stolt som attan.
Och det var jag med. Massvis.
Fast lite orolig också, dårå. Kände att jag inte hade så mycket kontroll där bak på efterkälken precis.

Det roligaste var nog ändå att det var översvämning nu igen. Det roliga var nu inte översvämningen i sig, utan det att LillMyra fick agera taxi åt MyrFöräldrarna. Vi kom ju inte förbi utan att behöva simma...

Så först forslade Taxi LillMyra/Fru Silversvart över MyrPappa -uppflugen bakom sadeln- och sedan kom de tillbaka och hämtade mig. MellanMyra och Herr Fux var med som vägvisare, och Prinsessan som... tja, störande moment, tror jag. Eventuellt känguru.
Trygga, stabila Fru Silversvart, säger jag bara.

Tänk att det ska vara så svårt att få tummen ur. Jag lovade ju att visa er vilket jag
bestämde mig för. Nu tror jag allt att det är dags. Nästan en vecka senare...

Förra lördagen red LillMyra och jag hästarna hem till J. Hon börjar få koll på Fru Silversvart nu, LillMyra, och klarade både rondell och korsningar med glans. Snart ska hon få hänga på ner till havet. Det tjatar hon om. Och att hoppa också, förstås...
Anyway. Väl uppe hos J satt vi av, tog av sadlar och talade om hur vi ville ha det. Det var ett -peppar peppar- unisont beslut av LillMyra och mig.
Medan J ansvarade för klippmaskinen och jag för hästarna, så sprang LillMyra omkring med kameran. Jisses, säger jag bara! Ni får bara se ett urval. Jag tänker då inte lägga ut bilder när jag ser ut som jag gör i håret efter att haft ridhjälm på mig...

-Man får inte stå bakom hästarna, J. sa LillMyra
-Nä, jag vet. Det var dumt. svarade J. Och satte sig ner...
Sådär höll de på, mest hela tiden, de där två. Munhuggas som som värsta syskonparet.

Jag höll tyst. Vägrade låta mig hamna i krigszonen.
Jag tror minsann jag fortsätter att vara tyst ett tag till.
Och låter bilderna tala för sig själva. Go LillMyra:



Det fullbortade resultatet får ni dock vänta med. Det tog hon inget kort på...
Jag kanske kan komma ihåg och göra det idag. Kanske.
Om nu huvudet fungerar som det ska.

Likaväl som att LillMyra inte alltid vill vara med på kort, så är det också så att hon inte alltid får vara med på kort. Och är det så att hon är det ändå, så kan jag alltid halshugga henne, så har vi liksom gått halva vägen var. Lite privat kan man allt vara på nätet. 

Här. Här har man inte kunnat rida på hela sommaren. Det har varit översvämning. En hel sjö. Djup nog att simma runt i. Men nu har det istort sett torkat upp, och man kan, om man inte mind leriga hovar, ta sig fram ganska smärtfritt. Det börjar också grönska så smått igen. Dock är det mesta dött. Gräs, blommor och träd. Lite kusligt nästan. Om man har fantasin åt det hållet. Det har inte jag...

Som ni ser så klarade vi oss helskinnade igenom svackan, och ner till havet. Där det var flod så det inte fanns någon strand alls att hållas på. Ingen strandgalopp, alltså, men väl stora vågor att titta på.

Lämnade av lilla P på vägen tillbaka. Hon ville dock inte alls stanna hemma, så J fick följa henne ända till bakdörren och stänga om henne. Jag förstår henne. Jag hade inte heller velat bo där. Det lilla fula huset, som jag absolut inte är ett dugg avis på. Orka städa, liksom... Eller leta SmåMyror innan skolan börjar...

J gör något.... Enligt mig har det med åldern och balansen att göra, och att det enbart pga att Fru Silversvart snällt och tålmodigt stod still inte resulterade i platt fall. Enlig J är det inget vi ska prata om. Så då gör vi inte det. Vi pratar om Herr Fux och hans, numera, förkärlek till åsnorna istället. Han gillar åsnor. Numera.


Det blir mörkt tidigt nu. Och fort. Här har vi kommit tillbaka till hagen, klockan är inte ens halv åtta, och det är mörkt åt alla håll. Men ändå ganska vackert.