Huvudbry
Filmtajm
Nä, Märtagreta. Maken slirar inte runt med enbart bilen. Då hade han flinat med hela ansiktet! Det kan jag lova. Och hästarna hade fått knata runt i lera upp till knäna...
Det syns knappt på bilden, men vi har hängt ett stort galler på släp, vilket effektivt förstör de mesta chanserna till lekstuga. Även om han ibland 'tar ut svängarna' lite. :)
Kanske syns det bättre här:
Och såhär tyckte hästarna om sin nyharvade fina hage:
'Maaaaaaaaaaat!!'
Precis som vanligt, alltså...
Det syns knappt på bilden, men vi har hängt ett stort galler på släp, vilket effektivt förstör de mesta chanserna till lekstuga. Även om han ibland 'tar ut svängarna' lite. :)
Kanske syns det bättre här:
Och såhär tyckte hästarna om sin nyharvade fina hage:
'Maaaaaaaaaaat!!'
Precis som vanligt, alltså...
Tur att huv'et sitter fast
Efter att ha lagt mig till med cockerspaniel-blick och vickat lite extra på höfterna så var Maken snäll och harvade hagen åt mig idag. Visst suckade han och himlade med ögonen, men jag tror han hade ganska så roligt ändå. Det lät så på motorn emellanåt...
Ser det inte roligt ut så säg!
Fint blev det iaf och jag var så nöjd och tacksam så.
Men.
Medan jag stod där och tittade på medan Maken lekt.. f'låt, harvade runt, så förla' jag min piggborste.
Någonstans.
Men var?
Jag letade och letade.
Och letade och letade.
Men så kom jag på. Var jag faktiskt brukar lägga den.
Och där var den ju. Minsann.
Ser det inte roligt ut så säg!
Fint blev det iaf och jag var så nöjd och tacksam så.
Men.
Medan jag stod där och tittade på medan Maken lekt.. f'låt, harvade runt, så förla' jag min piggborste.
Någonstans.
Men var?
Jag letade och letade.
Och letade och letade.
Men så kom jag på. Var jag faktiskt brukar lägga den.
Och där var den ju. Minsann.
Ta't lugnt, onge!
Sommaren är tillbaka!
Så inte fick jag nog av två härliga ridturer i morse inte, utan efter skolan då MellanMyra följde med MyrKompis hem så pep LillMyra och jag raka vägen ner till hästarna. Borstade, fixade, donade och fnittrade som två småflickor innan vi så kom iväg.
En lugn och mysig tur var vad jag såg fram emot, men så hade jag också glömt (läs förträngt) att jag hade med yrvädret LillMyra att göra. Vi skulle trava mest hela tiden. Och hon var lite småsur över att vi inte hittade nånstans där vi kunde hoppa.
Hoppa! Jag tycker minsann att hon kan lära sig trava och galoppera lite bättre först. Och viktigast av allt: hitta bromsen!
Iväg bar det iaf, i väldig trav, och hon sken ikapp med solen där hon for fram.
När vi skulle ducka och sicksacka oss under och emellan ett par träd utmed stenmuren, så blev det dock lite väl mycket att hålla reda på för en liten Myra, och hon styrde i virrvarret den fogliga Fru Silversvart rakt in i Herr Fux.
Herr Fux, som i sin tur snällt tog ett par steg åt sidan... Och således klämde fast mitt arma knä emellan sin tjocka mage och stenmuren.
Aj, säger jag bara.
Ajsåinihelveteaj!
Det skrapade inte upp så mycket, men det börjar bli svullet nu. Och blått.
Fint som bara den.
Och jag är sååå lycklig...
It's a big step. A helluvva big step.
När Herr Fux kom in i mitt liv så undrade alla, och då menar jag alla - inklusive jag själv-, vad i hela friden jag skulle med 'den där hästen' till.
-Ingenting, svarade jag sanningsenligt. 'Jag behöver bara sällskap till Fru Silversvart'. Men vid det här laget hade jag redan börjat ifrågasätta mitt val. För i ärlighetens namn. Vad skulle jag med 'en sån häst' till??
Stallkompisarna kom ständigt med förslag på andra/bättre hästar.
Arbetskamraterna skakade på huvudena.
Mamma undrade lite försynt 'om det var så klokt, det där'.
Maken suckade och sa bara 'Det är ditt val, Myra. Ditt val'.
Hästkunniga vänner skrek rakt ut 'Vad faan håller du på med!?'.
Ägaren sänkte priset till ungefär hälften av vad han egentligen var värd, bara för att hon ville jag skulle ta honom.
Veterinären vägrade göra klart besiktningen inför köpet, tittade mig rakt i ögonen och sa bestämt 'Du kommer aldrig kunna rida den där hästen'.
Jag köpte honom.
Och jag grät. Svor. Suckade. Tog ett djupt andetag.
Dagarna gick. Inte ett endaste litet framsteg.
Grät igen. Svor ännu mer. Dagarna blev till veckor.
Hotade att ta livet av honom. Grät lite till. Gav upp.
Ville lämna tillbaka honom. Fick inte för Maken. Klockan var straxt före midnatt.
Grät mig till sömns. Funderade. Spottade i nävarna.
Vägrade ge upp.
Och Herr Fux han slogs. För allt han var värd. För allt han trodde på.
Människan gick det inte att lita på. Det visste han.
Människan skulle man hålla sig ifrån. Det hade han lärt sig.
Människan var ond. Det hade han fått känna på.
Veckorna blev till månader.
Någonstans började någon form av ömsesidig respekt växa fram. Trevande.
Månaderna blev till år.
Och utmed resans gång hade ett förtroende börjat gro. Sakta. Omåttligt sakta, men ändå.
Steg för steg. Sak för sak. Dag för dag.
Och vet ni.
I helgen vågade vi oss på det här:
Första uteritten med MellanMyra på ryggen!
Jag gråter fortfarande över Herr Fux ibland.
Men sällan av andra skäl än glädje.
Up yours, people!
-Ingenting, svarade jag sanningsenligt. 'Jag behöver bara sällskap till Fru Silversvart'. Men vid det här laget hade jag redan börjat ifrågasätta mitt val. För i ärlighetens namn. Vad skulle jag med 'en sån häst' till??
Stallkompisarna kom ständigt med förslag på andra/bättre hästar.
Arbetskamraterna skakade på huvudena.
Mamma undrade lite försynt 'om det var så klokt, det där'.
Maken suckade och sa bara 'Det är ditt val, Myra. Ditt val'.
Hästkunniga vänner skrek rakt ut 'Vad faan håller du på med!?'.
Ägaren sänkte priset till ungefär hälften av vad han egentligen var värd, bara för att hon ville jag skulle ta honom.
Veterinären vägrade göra klart besiktningen inför köpet, tittade mig rakt i ögonen och sa bestämt 'Du kommer aldrig kunna rida den där hästen'.
Jag köpte honom.
Och jag grät. Svor. Suckade. Tog ett djupt andetag.
Dagarna gick. Inte ett endaste litet framsteg.
Grät igen. Svor ännu mer. Dagarna blev till veckor.
Hotade att ta livet av honom. Grät lite till. Gav upp.
Ville lämna tillbaka honom. Fick inte för Maken. Klockan var straxt före midnatt.
Grät mig till sömns. Funderade. Spottade i nävarna.
Vägrade ge upp.
Och Herr Fux han slogs. För allt han var värd. För allt han trodde på.
Människan gick det inte att lita på. Det visste han.
Människan skulle man hålla sig ifrån. Det hade han lärt sig.
Människan var ond. Det hade han fått känna på.
Veckorna blev till månader.
Någonstans började någon form av ömsesidig respekt växa fram. Trevande.
Månaderna blev till år.
Och utmed resans gång hade ett förtroende börjat gro. Sakta. Omåttligt sakta, men ändå.
Steg för steg. Sak för sak. Dag för dag.
Och vet ni.
I helgen vågade vi oss på det här:
Första uteritten med MellanMyra på ryggen!
Jag gråter fortfarande över Herr Fux ibland.
Men sällan av andra skäl än glädje.
Up yours, people!
Kan (inte) själv
Ni reagerade på att Prinessan lät sig grävas ner av MellanMyra.
Ett bra val, om jag får säga vad jag tycker.
För kolla hur det går -eller inte går- då hon försöker själv.
Eller, för all del, nivån på det hela då Maken 'hjälper till'.
Så, nåååå.
Hur hade ni gjort?
Ett bra val, om jag får säga vad jag tycker.
För kolla hur det går -eller inte går- då hon försöker själv.
Eller, för all del, nivån på det hela då Maken 'hjälper till'.
Så, nåååå.
Hur hade ni gjort?
Regndag = städdag
Det regnar idag. Regnar!
Det har det inte gjort på över två veckor. Ändå suckade jag djupt det första jag gjorde i morse då jag tittade ut. Fast det är klart; jag slipper vattna broccolin.
Det blev en snabbvisit till hästarna. Tyckte det passade bra med en vilodag idag, och det verkade de inte ha något emot.
Vi skulle ha klippt dem egentligen, hästarna, men helgen rasslade i väg som bara den och idag åker J till Portugal. Det betyder att klippmaskinen kommer ligga inlåst och icke åtkomlig i hennes hus i två veckor. Sicken miss. Jag kommer ha två nallebjörnar då hon kommer hem igen. Jaja, de slipper täckena ett tag till iaf och det är sååå skönt.
Det har det inte gjort på över två veckor. Ändå suckade jag djupt det första jag gjorde i morse då jag tittade ut. Fast det är klart; jag slipper vattna broccolin.
Det blev en snabbvisit till hästarna. Tyckte det passade bra med en vilodag idag, och det verkade de inte ha något emot.
Vi skulle ha klippt dem egentligen, hästarna, men helgen rasslade i väg som bara den och idag åker J till Portugal. Det betyder att klippmaskinen kommer ligga inlåst och icke åtkomlig i hennes hus i två veckor. Sicken miss. Jag kommer ha två nallebjörnar då hon kommer hem igen. Jaja, de slipper täckena ett tag till iaf och det är sååå skönt.
LillMyra har fått fart på hästintresset igen och var med 'runt kvarteret' i söndags. De brås på mor sin. Uteritt är helt klart mycket roligare än att harva runt på banan.
Nähä. Diska, damma, tvätta, städa, var det ju.
Oh joy, oh joy.
Nähä. Diska, damma, tvätta, städa, var det ju.
Oh joy, oh joy.
Once or twice is enough
Kommer ni ihåg Fru Företagsam?
Idag gjorde hon det igen. IGEN!
Fool me once - shame on you
Fool me twice - shame on me
Ett - Noll till fru Silversvart. Den sablarns geten.
Makens provisoriska lagning har funkat bra (nåja, allt är relativt) sen sist, så jag har kamperat ihop med latmasken och helt enkelt skjutit projekt Fixa Iordning på framtiden.
Det skulle jag inte ha gjort.
Lärde jag mig idag.
In under tråden tog hon sig.
Bort med, och förbi lastpallen tog hon sig.
Över ryktlåda, foderhinkar och regntäcken tog hon sig.
Upp på, och vidare igenom blåa lådan tog hon sig.
Av med locket, och vidare ner med huvudet i fodertunnan tog hon sig.
Men ut.
Det tog hon sig inte.
Inte förrän jag hade tagit loss tråden och flyttat på lastpallen.
Då kom hon snällt ut.
Hon var mätt sa hon.
Och medan jag hade storstädning i mitt vidriga lilla hemsskjul (där det både kissats och bajsats - who knows hur länge hon hade bott där...), och Maken satte upp elstaket så man inte ens kommer i närheten utan att stänga av elen först, så stod Tjocka Tanten mitt i hagen och bara tittade på oss. Jag kan slå vad om att hon log. Hemska häst!
Men hon är iaf snäll och står som ett lamm då jag tvättar fötterna på henne.
Alltid någon tröst.
Och det är tur för henne det.
Don't mess with Myra! No more!
Herr Fux, däremot.
Han som inte för en sekund skulle få för sig att gå in och stjäla mat.
Inte ens om utrymmet inte togs upp av en stor fet silversvart röv.
Han.
Han äter upp mina björnbär!!!
Vilket visst inte faller Fru Silversvart i smaken.
Är hon mätt, månne...
Idag gjorde hon det igen. IGEN!
Fool me once - shame on you
Fool me twice - shame on me
Ett - Noll till fru Silversvart. Den sablarns geten.
Makens provisoriska lagning har funkat bra (nåja, allt är relativt) sen sist, så jag har kamperat ihop med latmasken och helt enkelt skjutit projekt Fixa Iordning på framtiden.
Det skulle jag inte ha gjort.
Lärde jag mig idag.
In under tråden tog hon sig.
Bort med, och förbi lastpallen tog hon sig.
Över ryktlåda, foderhinkar och regntäcken tog hon sig.
Upp på, och vidare igenom blåa lådan tog hon sig.
Av med locket, och vidare ner med huvudet i fodertunnan tog hon sig.
Men ut.
Det tog hon sig inte.
Inte förrän jag hade tagit loss tråden och flyttat på lastpallen.
Då kom hon snällt ut.
Hon var mätt sa hon.
Och medan jag hade storstädning i mitt vidriga lilla hemsskjul (där det både kissats och bajsats - who knows hur länge hon hade bott där...), och Maken satte upp elstaket så man inte ens kommer i närheten utan att stänga av elen först, så stod Tjocka Tanten mitt i hagen och bara tittade på oss. Jag kan slå vad om att hon log. Hemska häst!
Men hon är iaf snäll och står som ett lamm då jag tvättar fötterna på henne.
Alltid någon tröst.
Och det är tur för henne det.
Don't mess with Myra! No more!
Herr Fux, däremot.
Han som inte för en sekund skulle få för sig att gå in och stjäla mat.
Inte ens om utrymmet inte togs upp av en stor fet silversvart röv.
Han.
Han äter upp mina björnbär!!!
Vilket visst inte faller Fru Silversvart i smaken.
Är hon mätt, månne...
My Beauty
Liten blir stor.
Hunter Trials
Det bidde hästtävlingar.
Det bidde en bra söndag.
Iaf.
Och alldeles, alldeles underbart väder.
Många for omkring med bara armar och ben.
Satt och solade och njöt av solen och värmen.
Själv satt jag i linne. Under tröjan. Under fleecen.
Och frös.
Förbannade förkylning.
Men inte förstörde det dagen inte.
SmåMyror skötte sig.
MyrPappa skötte sig.
Prinsessan skötte sig.
Och Myra dök in i hästarnas och tävlingarnas förtrollade värld.
De flesta ekipagen...
...gav sig lungt och sansat iväg...
...och kom i mål som de skulle.
Medan vissa...
gav järnet från början (kolla in skäcken. tycker livet leker!)...
...och andra kom tillbaka såhär.
Och har man ingen egen häst eller ponny att fara runt på, så får man lösa det på eget vis.
Eller vad det nu är som pågår...?
Jag tog mängder med kort. Det var inte mycket som blev så värst bra bara.
Hade jag tur så blev de ungefär som de ovan.
För det är inte så lätt att leka fotograf i sällskap av en storörad nyfiken långnäsa.
I stil med de här, bidde de flesta bilderna...
Jag undrar...
...om han ens själv vet var han är på väg...?
Han är inte... eh.... inte direkt... öh... snygg då han gör sådär... *harkel*
Ett skepp kommer lastat...
... med ett stycke lycka.
Och Fru Silversvart är bättre, så efter att hovis varit här på torsdag, så borde hon också vara på banan igen.
Tänk. Då är det lycka i dubbel dos. :)
Olydig och lycklig
Med hjälp av lite vilja, våld och vaselin (läs paracetamol, vackert väder och myrlig envishet) så har jag tagit mig igenom den här dagen också. Prinsessan och jag tillbringade förmiddagen hos hästarna, och då jag gav mig ut på tur med Herr Fux så satte jag min lilla älskade Prinsessa i hundburen. Jag har ju inget stall på sommarbetet att stänga in henne i, så vi får hålla till godo med buren.
Tycker jag.
Tycker inte hon.
När jag kom tillbaka en timme senare så satt hon som en jäkla sfinx mitt i hagen och såg så alldeles oskyldig ut, som bara hon kan göra.
-Men vad gör du DÄR? utbrast jag, och jag kan ge mig mig fan på att hon visslade samtidigt som hon tittade på fåglarna som flög över kullarna. Svarade gjorde hon dock inte.
Men vem kan vara arg på nån som är megakoncentrerad och übersöt...
...då hon filosoferar äver hur spindlar egentligen tar hand om sina byten.
Nästan hur vindögd som helst....
(Det är alltså en spindel som äter upp en fluga, det hon tittar på...)
;(
101 sätt att...
...fördriva tiden i väntan på hovslagaren.
LillMyra 'sover' på hästryggen...
...för att sedan klättra så högt det går i trädet.
Och vinka till vettskrämd mormor.
MellanMyra tar igen sig på hästryggen...
...för att sedan bräda lillasyster i trädklättring.
Eller?
Därom tvistar de lärde. (läs SmåMyror)
LillMyra tröttnar på diskussionen och går och hänger sig istället.
Och allt detta under ett vakande mammaöga och hjälpande hund.
Fast MyrMormor säger att det snarkades och snusades mycket för att vara en ansvarstagande, vakande mor.
Jag vet inte vad hon pratar om.
Lite färg fick jag iaf.
Blött när det är torrt
Bara för att det har varit solsken och uppehåll i flera dagar, behöver det inte betyda att det har hunnit torka upp efter denna regniga sommar. Regnig även i brittiska mått mätt, dårå.
Hästarna har fått vila större delen av sommaren, då det varit på tok för blött att kunna hålla nån vettig rutin på ridning. Inte många som ridit alls, av alla oss som håller till på 'samma gata'.
Här är iaf Herr Fux och jag ute på premiärtur efter sommarvilan och trotsar vattenmassorna.
Sen fick jag snällt sätta mig och vänta. För Maken satt i telefon med Fias make och hade inga planer alls på att sluta babbla (Don't ever tell me it's a female thing!) och det hann bli bra mörkt innan han behagade komma och hämta mig.
Ser ni hästarna? Knappt jag gjorde då jag tog kortet. Kanske jag inte ens fick med dem på bild...
Här är jag iaf äntligen i tryggt förvar i bilen, men inte såg man så mycket då heller, trots billysen.
För.
Såklart.
Så hade det börjat regna igen.
Fru Företagsam
Ni ser, bakom vindskjulet finns det ett litet skrymsle som jag förvarar kraftfoder, borstar och lite annat smått och gott i. Det ligger bakom vindskjulet. Av flera anledningar. Bl a för att eventuella klåfingriga förbipasserande inte ska se det. Eller för att eventuella hästar inte ska komma åt det, för den delen.
Det är dessutom fasligt litet och trångt. Också av flera anledningar. Bl a för att eventuella klåfingriga förbipasserande inte ska se det. Eller för att eventuella hästar inte ska komma åt det, för den delen.
Jag förvarar inte heller några direkt värdefulla saker där. Just för att OM eventuella klåfingriga förbipasserande skulle se det. Eller eventuella hästar dårå, för den delen.
Och jag har ett något krångligt upplägg på grejerna där inne . Fodertunnan står längst in i hörnet, bakom min stora låda, vilket gör att man får klättra över lådan för att komma åt kraftfodret. Detta är inte för att eventuella klåfingriga förbipasserande lätt ska komma åt det jag har i lådan, utan för att eventuella hästar inte ska komma åt kraftfodret i tunnan.
Fast jag har inte varit direkt orolig, för eventuella hästar får nämligen inte plats i mitt lilla prånge. Det är knappt jag får plats själv och det är endast med hjälp av svordomar och tjurig envishet som jag orkar ha det som jag har.
Maken, som inte är lika liten och söt som jag, har av dessa skäl användning av ytterligare svordomar och mutter de gånger han ska åt kraftfodret.
Men härom veckan kom han inte in i skjulet alls. Inte en suck att ta sig in. Inte längre än till dörren. Och det av den anledningen att dörren låg på marken. Utanför.
Allt han såg var...
...Fru Silversvart's svans som tog hela öppningen. Och det fanns inte en cm att ta på någonstans.
Med frambenen i lådan och huvudet begravt i fodertunnan var hon mer än nöjd, och tänkte inte alls gå ut. Inte förrän Maken drog henne i svansen, och då med en stor motvillig suck.
Allt var trasigt. Lådan, ryktlådan, foderskopor, flugsprayflaskan...
Men titta. Jag kan fortfarande använda locket på lådan!
Fotomodeller
Ston med föl.
Ack så underbart.
Ack så vackert.
Men fanimig ett helt företag att fota.
Antingen är de för långt bort.
Eller så går de iväg.
Eller så är de för nära.
Men så äntligen. Kolla in supermodellerna.
Ack så underbart.
Ack så vackert.
Men fanimig ett helt företag att fota.
Antingen är de för långt bort.
Eller så går de iväg.
Eller så är de för nära.
Men så äntligen. Kolla in supermodellerna.
Life goes on
Om fler insåg storheten i att ha hästar i sitt liv, skulle världen vara så mycket bättre.
Få saker får en må så bra. Dessa underbara djur är som balsam för själen.
Speciellt den som är lite naggad i kanten.
Medan SmåMyror tillbringade söndag em och kväll med MyrPappa, så spenderade jag tiden på hästryggen. Först upp till R för att rida hingstarna. Första gången gick ju sådär, men vi börjar lära känna varandra nu. Var tom så kaxig att jag tog med mig mobilen. För att ta lite kort. Det är ju så underbart vackert.
Det skulle jag kanske inte ha gjort. Mr Black fullständigt flippade av ljudet varje gång jag tog en bild (jodå, jag var såklart tvungen att testa mer än en gång... för att vara på den säkra sidan. jue.) och jag var lite för trött i luvan för att komma på att man faktiskt kan stänga av ljudet.
Kolla in Mr Black. These are not happy ears.
Efter två timmar och tillbaka ute på vägen nedför berget igen, kom jag dock på att filma låter ju inget. Och grabbarna grus var vid det här laget ganska så spaka, så en liiten filmsnutt fick jag ihop och kan bjuda på. Det är fantastiskt vackert.
Det är dock mer än vad man kan säga om kvalite´n på filmen...
Ett par kort inifrån stallet finns ju också.
Även om det inte är bilder som är till någon av herrarnas direkta fördel...
Tur de inte bryr sig.
Därefter så bar det av raka vägen tillbaka till Herr Fux och Fru Silversvart, där J redan väntade. Ytterligare dryga två timmar på hästryggen hägrade.
Och kvällen var alldeles, alldeles underbar.
Drömmer ni om att få galoppera in i solnedgången? Häng på då.
Tyvärr bjuds det bara på 20 sekunder. Men underbart är kort. Har jag hört.
Få saker får en må så bra. Dessa underbara djur är som balsam för själen.
Speciellt den som är lite naggad i kanten.
Medan SmåMyror tillbringade söndag em och kväll med MyrPappa, så spenderade jag tiden på hästryggen. Först upp till R för att rida hingstarna. Första gången gick ju sådär, men vi börjar lära känna varandra nu. Var tom så kaxig att jag tog med mig mobilen. För att ta lite kort. Det är ju så underbart vackert.
Det skulle jag kanske inte ha gjort. Mr Black fullständigt flippade av ljudet varje gång jag tog en bild (jodå, jag var såklart tvungen att testa mer än en gång... för att vara på den säkra sidan. jue.) och jag var lite för trött i luvan för att komma på att man faktiskt kan stänga av ljudet.
Kolla in Mr Black. These are not happy ears.
Efter två timmar och tillbaka ute på vägen nedför berget igen, kom jag dock på att filma låter ju inget. Och grabbarna grus var vid det här laget ganska så spaka, så en liiten filmsnutt fick jag ihop och kan bjuda på. Det är fantastiskt vackert.
Det är dock mer än vad man kan säga om kvalite´n på filmen...
Ett par kort inifrån stallet finns ju också.
Även om det inte är bilder som är till någon av herrarnas direkta fördel...
Tur de inte bryr sig.
Därefter så bar det av raka vägen tillbaka till Herr Fux och Fru Silversvart, där J redan väntade. Ytterligare dryga två timmar på hästryggen hägrade.
Och kvällen var alldeles, alldeles underbar.
Drömmer ni om att få galoppera in i solnedgången? Häng på då.
Tyvärr bjuds det bara på 20 sekunder. Men underbart är kort. Har jag hört.