And the answer is
Ni var två som gissade rätt.
Hundutställning var det. För hela slanten.
En sån där hysterisk en. Som håller på i fyra dagar, för att hinna med alla raser...
Jag var med och assisterade J och hennes dotter B. Fast ni kanske ska byta ut 'assisterade' mot 'åt upp större delen av deras medhavda fikakorg'.
B har en liten Welsh Terrier tik. En relativt ovanlig ras, och det var inte mer än 17 stycken på plats.
Medan J och B gick lös på lilla Mollys och hennes päls, så satt jag i en av våra medhavda stolar med 6 månaders bebis, äggmacka och kamera i knät. En mycket intressant kombination...
Dessutom var större delen av min koncentration utspridd åt alla möjliga andra håll.
I ringen brevid tex var det Staffarna som regerade.
Och i tältet snett emot visade de ståtliga Varghundarna, Borzoierna och Salukisarna upp sig.
Det roligaste av allt var att jag träffade på både Luzern- och Hamiltonstövare också.
Kameran sov dock precis då. Vilket inte bebis gjorde...
Hundutställning var det. För hela slanten.
En sån där hysterisk en. Som håller på i fyra dagar, för att hinna med alla raser...
Jag var med och assisterade J och hennes dotter B. Fast ni kanske ska byta ut 'assisterade' mot 'åt upp större delen av deras medhavda fikakorg'.
B har en liten Welsh Terrier tik. En relativt ovanlig ras, och det var inte mer än 17 stycken på plats.
Medan J och B gick lös på lilla Mollys och hennes päls, så satt jag i en av våra medhavda stolar med 6 månaders bebis, äggmacka och kamera i knät. En mycket intressant kombination...
Dessutom var större delen av min koncentration utspridd åt alla möjliga andra håll.
I ringen brevid tex var det Staffarna som regerade.
Och i tältet snett emot visade de ståtliga Varghundarna, Borzoierna och Salukisarna upp sig.
Det roligaste av allt var att jag träffade på både Luzern- och Hamiltonstövare också.
Kameran sov dock precis då. Vilket inte bebis gjorde...
En bit av Fulens kärlek
Nog för att Fulen - trots sin brist på nämnvärd intelligens - strör kärlek omkring sig som pollen om våren, och att ingen går direkt säker för hans kärleksförklaringar, så väljer han dock något vilka som ska gillas, tyckas om, älskas och avgudas.
Och ibland lägger han faktiskt ihop ett och ett. Tom ett plus två.
Så fort han hör den där svarta lilla skåpbilen så håller han på att fullständigt krypa ur skinnet. Hela han skakar och ögonen går i kors. Samtidigt har han svårt att hålla tyst. Låter som om en trasig visselpipa har fastnat i halsen på honom. På tvären.
Han har sen länge kommit på, serni, att ut ur den där svarta lilla skåpbilen kliver Hovis.
Och Hovis verkar hovarna på hästarna.
Och ger hovbitarna till hundarna.
Lycka! säger Ful. (Men inte vi som behöver lukta på fisarna efteråt. Fy f*n! säger jag bara.)
Fulen fullkomligt dyrkar marken som Hovis går på. Han är fasligt hjälpsam också.
Eller är han bara hungrig nu igen...?
Och ibland lägger han faktiskt ihop ett och ett. Tom ett plus två.
Så fort han hör den där svarta lilla skåpbilen så håller han på att fullständigt krypa ur skinnet. Hela han skakar och ögonen går i kors. Samtidigt har han svårt att hålla tyst. Låter som om en trasig visselpipa har fastnat i halsen på honom. På tvären.
Han har sen länge kommit på, serni, att ut ur den där svarta lilla skåpbilen kliver Hovis.
Och Hovis verkar hovarna på hästarna.
Och ger hovbitarna till hundarna.
Lycka! säger Ful. (Men inte vi som behöver lukta på fisarna efteråt. Fy f*n! säger jag bara.)
Fulen fullkomligt dyrkar marken som Hovis går på. Han är fasligt hjälpsam också.
Eller är han bara hungrig nu igen...?
Tidig morgon, hästar och lågvatten
Så fort SmåMyrorna var lämnade i skolan idag så gav Herr Fux och jag oss iväg till den näst längsta stranden här i krokarna. Uppifrån sanddynerna såg det ut som om vi hade hela stranden för oss själva.
Eller hade vi det?
Så fort inkräktarna hade försvunnit så var det såklart våran tur.
Men jag filmade inte det den här gången. Det har jag ju gjort förr.
Eller hade vi det?
Så fort inkräktarna hade försvunnit så var det såklart våran tur.
Men jag filmade inte det den här gången. Det har jag ju gjort förr.
Myra på äventyr Del IV
( Här hittar ni Del I, Del II och Del III )
-Oh nooooo. klagade R. Where the hell did THEY come from?
-The other side of the mountain. fnittrade jag. Any suggestions what to do?
-Not really. How 'bout run?
-Sounds good to me. Where's the nearest gate?
R var tyst en stund innan hon suckade djupt och skakade på huvudet.
-The one we came from. skrattade hon uppgivet.
-You gotta be kiddin' me, R! gastade jag.
Alla hästmänniskor som hållt på ett tag är mycket väl medvetna om hur en hel del hästar reagerar på att vända helt om och på så vis vara på väg hemåt igen. Hemlängtan kan ibland vara lite väl stor. Och om man då sitter på två stycken som redan har nerverna fyra meter utanför kroppen, så är man läskigt medveten om vad man har att vänta.
Men alternativet var att konfrontera vildponnierna, och det var inget någon av oss fann direkt lockande. Förutom hingstarna dårå....
R och jag tittade på varandra, nickade sakta och vände herrarna helt om för att ta oss ut till vägen och tryggheten igen.
Mr Bay förstod genast vad som var på gång och han visste inte riktigt åt vilket håll han skulle vända sig. Halva han ville till den främmande flocken och andra halvan ville skynda på till stallet och stona där hemma. Vad som hände var att han stod på ett och samma ställe och mer eller mindre hoppade jämfota. Och Mr Black härmades, så gott han kunde. Det såg ut undefär som om vi tränade capriole och courbette.
Fast... eh... inte lika kontrollerat, dårå.
Efter många om och men så lyckades vi dock ta oss till grinden. Och när vi vände oss om såg vi att flocken hade stannat en bit längre upp.
-Thank God. pustade R och öppnade grinden så vi kunde ta oss ut på vägen igen.
Sedan höll vi oss där. På vägarna. Och red istället runt hela berget. Det kändes lugnast så.
Och en tre timmar senare red vi in på stallplan igen. Helskinnade och vid gott mod. Vi hade haft en helt underbar ridtur, så det här skulle vi minsann göra igen!
Igen var egentligen idag, men det regnar och blåser så jag tänker inte alls sätta mig på hästryggen. Inte en chans. Men vi har ju hela sommaren framför oss.
Sensmoral:
Mer hingstridning år Myra!
-Oh nooooo. klagade R. Where the hell did THEY come from?
-The other side of the mountain. fnittrade jag. Any suggestions what to do?
-Not really. How 'bout run?
-Sounds good to me. Where's the nearest gate?
R var tyst en stund innan hon suckade djupt och skakade på huvudet.
-The one we came from. skrattade hon uppgivet.
-You gotta be kiddin' me, R! gastade jag.
Alla hästmänniskor som hållt på ett tag är mycket väl medvetna om hur en hel del hästar reagerar på att vända helt om och på så vis vara på väg hemåt igen. Hemlängtan kan ibland vara lite väl stor. Och om man då sitter på två stycken som redan har nerverna fyra meter utanför kroppen, så är man läskigt medveten om vad man har att vänta.
Men alternativet var att konfrontera vildponnierna, och det var inget någon av oss fann direkt lockande. Förutom hingstarna dårå....
R och jag tittade på varandra, nickade sakta och vände herrarna helt om för att ta oss ut till vägen och tryggheten igen.
Mr Bay förstod genast vad som var på gång och han visste inte riktigt åt vilket håll han skulle vända sig. Halva han ville till den främmande flocken och andra halvan ville skynda på till stallet och stona där hemma. Vad som hände var att han stod på ett och samma ställe och mer eller mindre hoppade jämfota. Och Mr Black härmades, så gott han kunde. Det såg ut undefär som om vi tränade capriole och courbette.
Fast... eh... inte lika kontrollerat, dårå.
Efter många om och men så lyckades vi dock ta oss till grinden. Och när vi vände oss om såg vi att flocken hade stannat en bit längre upp.
-Thank God. pustade R och öppnade grinden så vi kunde ta oss ut på vägen igen.
Sedan höll vi oss där. På vägarna. Och red istället runt hela berget. Det kändes lugnast så.
Och en tre timmar senare red vi in på stallplan igen. Helskinnade och vid gott mod. Vi hade haft en helt underbar ridtur, så det här skulle vi minsann göra igen!
Igen var egentligen idag, men det regnar och blåser så jag tänker inte alls sätta mig på hästryggen. Inte en chans. Men vi har ju hela sommaren framför oss.
Sensmoral:
Mer hingstridning år Myra!
Myra på äventyr Del II
(Del I finner ni här)
Det märktes tydligt att han inte var van vid hjälper från en ryttare, och han ställde sig ganska rejält frågande till skänklar. Sluta tryck med benen, svarade han bara. Och vikthjälper fick honom mest ur balans...
R satt i godan ro och fnittrade högt för sig själv, långt där framme på välridne Mr Bay.
Ganska kvickt lärde jag mig att en 15-20 meter ungefär, var lagom avstånd. Kom jag närmre så satt jag helt plötsligt på en uppblåst proffsboxare inför en världsmästerskapmatch eller något åt det hållet.
Och varje gång vi passerade hästhagar, fick jag öka avståndet till 30...
Herrarna skötte sig dock bra, och snart var vi halvvägs upp på berget, och skulle till att öppna grinden in till en av de milsvida fårhagarna. Under de tre sekunder det tog för R att sträcka sig efter grindhandtaget och få upp grinden, så hann Her Bay vända på huvudet och få ögonkontakt med Mr Black. Vips så satt vi genast på varsin ballong igen. Mr Black slog hotfullt med framhovarna och Mr Bay svarade med att vråla rakt ut.
-Sedärja. sa jag.
-Hoppsan. sa R.
In i hagen kom vi iaf, och stänga grinden lyckades vi också med. Även om det tog lite mer tid än det egentligen behövdes. Med hela berget framför oss så bestämde vi oss för att trava, och på så vis få herrarna att lugna ner sig något.
Jag hann inte tänka tanken klart, innan det small. Jag hann precis se i ögonvrån att Mr Bay fick till ett gigantiskt bocksprång innan min egna lilla Mr Black fullkomligt exploderade. Och på mindre ett ögonblick hade den annars ganska harmoniska ridturen förvandlats till ett okontrollerbart kaos.
Still to be continued...
Det märktes tydligt att han inte var van vid hjälper från en ryttare, och han ställde sig ganska rejält frågande till skänklar. Sluta tryck med benen, svarade han bara. Och vikthjälper fick honom mest ur balans...
R satt i godan ro och fnittrade högt för sig själv, långt där framme på välridne Mr Bay.
Ganska kvickt lärde jag mig att en 15-20 meter ungefär, var lagom avstånd. Kom jag närmre så satt jag helt plötsligt på en uppblåst proffsboxare inför en världsmästerskapmatch eller något åt det hållet.
Och varje gång vi passerade hästhagar, fick jag öka avståndet till 30...
Herrarna skötte sig dock bra, och snart var vi halvvägs upp på berget, och skulle till att öppna grinden in till en av de milsvida fårhagarna. Under de tre sekunder det tog för R att sträcka sig efter grindhandtaget och få upp grinden, så hann Her Bay vända på huvudet och få ögonkontakt med Mr Black. Vips så satt vi genast på varsin ballong igen. Mr Black slog hotfullt med framhovarna och Mr Bay svarade med att vråla rakt ut.
-Sedärja. sa jag.
-Hoppsan. sa R.
In i hagen kom vi iaf, och stänga grinden lyckades vi också med. Även om det tog lite mer tid än det egentligen behövdes. Med hela berget framför oss så bestämde vi oss för att trava, och på så vis få herrarna att lugna ner sig något.
Jag hann inte tänka tanken klart, innan det small. Jag hann precis se i ögonvrån att Mr Bay fick till ett gigantiskt bocksprång innan min egna lilla Mr Black fullkomligt exploderade. Och på mindre ett ögonblick hade den annars ganska harmoniska ridturen förvandlats till ett okontrollerbart kaos.
Still to be continued...
Myra på äventyr
I fredags bar det då äntligen iväg. Jag skulle med R hem och rida en av hennes avelshingstar. Vi skulle på långtur över bergen, and I was sooo looking forward to it!
Upp till gården och kela hysteriskt med ett helt gäng fölungar innan vi gick in i stallet där herrarna väntade.
-Både mamma och jag har varit krassliga, sa R. 'Därför har vi inte ridit dem på ett par dagar. Och pga vädret och de nya stona så har de stått på stall hela tiden och sitter säkert inne med lite överskottsenergi. Det ska nog gå bra iaf, men bara så du vet'.
-No worries. svarade jag då jag ridit så många hingstar under mina år.
-De tycker inte om varandra heller. Eller rättare sagt; de tål inte varandra. Vi kan inte ens ha dem i samma stall. Så vi måste hålla lite avstånd.
-No worries. tyckte jag. Väl medveten om hur två hingstar som vill döda varandra fungerar. Bara en kan vara kung, så är det i hästvärlden.
-Jag hjälper dig, då du ska sitta upp. Mr Black är inte så bra på att stå still än, även om han är bättre än förra veckan.
-Förra veckan...? började jag, men blev avbruten.
-Ja, vi började rida honom förra veckan.
-Började rida...? sa jag, men blev återigen avbruten.
-Han är bara sutten på fem gånger hittills. Och vi har bara varit ute och ridit dem ihop en gång. En kort liten tur. Det gick ganska bra, sålänge vi inte kom för nära.
-Eh.. ok. No worries. pep jag. Väl medveten om hur det kan vara att rida in unghingstar.
-Han är ju körd ganska mycket. Använd dig av det. sa R och log med hela ansiktet.
-You shit bag. fräste jag, där jag satt på hästryggen och ändrade längden på stigbyglarna.
R log om möjligt ännu mer. Hon släppte tyglarna och lämnade mig åt mitt öde då hon försvann in i stallet för att hämta Mr Bay.
To be continued...
Upp till gården och kela hysteriskt med ett helt gäng fölungar innan vi gick in i stallet där herrarna väntade.
-Både mamma och jag har varit krassliga, sa R. 'Därför har vi inte ridit dem på ett par dagar. Och pga vädret och de nya stona så har de stått på stall hela tiden och sitter säkert inne med lite överskottsenergi. Det ska nog gå bra iaf, men bara så du vet'.
-No worries. svarade jag då jag ridit så många hingstar under mina år.
-De tycker inte om varandra heller. Eller rättare sagt; de tål inte varandra. Vi kan inte ens ha dem i samma stall. Så vi måste hålla lite avstånd.
-No worries. tyckte jag. Väl medveten om hur två hingstar som vill döda varandra fungerar. Bara en kan vara kung, så är det i hästvärlden.
-Jag hjälper dig, då du ska sitta upp. Mr Black är inte så bra på att stå still än, även om han är bättre än förra veckan.
-Förra veckan...? började jag, men blev avbruten.
-Ja, vi började rida honom förra veckan.
-Började rida...? sa jag, men blev återigen avbruten.
-Han är bara sutten på fem gånger hittills. Och vi har bara varit ute och ridit dem ihop en gång. En kort liten tur. Det gick ganska bra, sålänge vi inte kom för nära.
-Eh.. ok. No worries. pep jag. Väl medveten om hur det kan vara att rida in unghingstar.
-Han är ju körd ganska mycket. Använd dig av det. sa R och log med hela ansiktet.
-You shit bag. fräste jag, där jag satt på hästryggen och ändrade längden på stigbyglarna.
R log om möjligt ännu mer. Hon släppte tyglarna och lämnade mig åt mitt öde då hon försvann in i stallet för att hämta Mr Bay.
To be continued...
Lycka
Fyra lååånga galopper, på tre underbara stränder, under en och samma ridtur. Slå det om ni kan.
Jag måste bo i himmelen på jorden.
( Näää, jag har inte sagt något än. Jag törs inte. :P )
Jag måste bo i himmelen på jorden.
( Näää, jag har inte sagt något än. Jag törs inte. :P )
Frågan är...
...om han tigger kött från grillen.
Eller om han ber om att slippa hamna där själv.
Man kan ju inte annat än undra, så billig som han är emellanåt...
Fulen - för nära grillen.
Eller om han ber om att slippa hamna där själv.
Man kan ju inte annat än undra, så billig som han är emellanåt...
Fulen - för nära grillen.
Kast med liten fölunge
Barbie och hennes mamma skulle till hingsten igår.
Barbie skulle inte gå in i den stora hemska lådan som mamma stod i.
Barbie gick inte ens i närheten.
Barbie sprang.
Barbie fick fångas och lyftas in i transporten.
Barbie och jag tyckte sådär om varandra just då.
Men annars är vi kompisar.
Bara inte just då.
Här är hon en vecka ungefär.
Hon är bra mycket större nu.
Grisen.
Barbie skulle inte gå in i den stora hemska lådan som mamma stod i.
Barbie gick inte ens i närheten.
Barbie sprang.
Barbie fick fångas och lyftas in i transporten.
Barbie och jag tyckte sådär om varandra just då.
Men annars är vi kompisar.
Bara inte just då.
Här är hon en vecka ungefär.
Hon är bra mycket större nu.
Grisen.
Korkskalle
Jag har fått lite blyga förslag och försiktiga hintar, om att jag ska sätta igång och träna Fulen. Som Kate och Gin, ungefär. Eller ännu hellre. Legenden Skidboot. (Ärligt. Kolla in länken!!)
Och om jag inte är helt ute och seglar, så har det även trillat in både ett och annat försynt påhopp om att han skulle behöva byta alias också. Till Söten! Av alla namn. Jeez, liksom.
Jag har såklart haft funderingarna under kraftig förhandling. Med mig själv. Och Fulen. Vägt fördelar mot nackdelar och klurat på en praktisk och bra lösning.
Men vet ni vad.
Jag ger upp.
Innan jag ens har börjat.
Det händer ytterst sällan att en Myra ger upp. Det ligger inte i hennes natur. Alls.
Men den här gången har hon mött sin överman. For sure.
Vill ni veta varför?
Jo.
Han bara solar.
Och solar.
Och solar.
Och som grädde på moset, så är han inte så clever heller.
Kanske kan vara solsting, vad vet jag.
Döm själva.
Och om jag inte är helt ute och seglar, så har det även trillat in både ett och annat försynt påhopp om att han skulle behöva byta alias också. Till Söten! Av alla namn. Jeez, liksom.
Jag har såklart haft funderingarna under kraftig förhandling. Med mig själv. Och Fulen. Vägt fördelar mot nackdelar och klurat på en praktisk och bra lösning.
Men vet ni vad.
Jag ger upp.
Innan jag ens har börjat.
Det händer ytterst sällan att en Myra ger upp. Det ligger inte i hennes natur. Alls.
Men den här gången har hon mött sin överman. For sure.
Vill ni veta varför?
Jo.
Han bara solar.
Och solar.
Och solar.
Och som grädde på moset, så är han inte så clever heller.
Kanske kan vara solsting, vad vet jag.
Döm själva.
Up, up, up we go
Fick med mig J på en alldeles underbar ridtur tidigare i kväll. Vi utforskade nya vägar, och hittade en bakväg upp på berget vid sanddynerna. Brant som satan, men det gör sig tyvärr inte riktigt rättvist i klippet. Inte heller kvalite´n gör sig något vidare, men vad är väl att vänta av mig på hästryggen med min rosa mobiltelefon. ;) Upp kom vi iaf. Och ni också.
Horse burglars
Stor klump i magen. Tankarna skenar.
Jag är arg, ledsen och förbannad. Och orolig. Så satans orolig.
Det har gått en våg av häststölder i olika områden, och nu är det våran tur. Senaste svängen var i en av grannbyarna, endast 20 minuter härifrån.
De åker visst runt och kollar in läget först. Fotar och planerar. Sen kommer de tillbaka på nätterna och plockar de hästar de valt ut.
Ryktet sprids. Vi har haft telefonkedja under dagen. Alla är på sin vakt. Håller koll.
Men vad fan kan man göra? Annat än att hoppas på det bästa.
Jag har hägnat av, så hästarna går på en liten plätt bakom häcken, och inte syns från vägen, och vi har tjocka kedjor med lås på grindarna. Men helst av allt skulle jag vilja rida hem dem och ha dem i hallen.
Jag funkar inte som jag borde idag.
Jag är riktigt, riktigt obehagligt rädd...
Jag är arg, ledsen och förbannad. Och orolig. Så satans orolig.
Det har gått en våg av häststölder i olika områden, och nu är det våran tur. Senaste svängen var i en av grannbyarna, endast 20 minuter härifrån.
De åker visst runt och kollar in läget först. Fotar och planerar. Sen kommer de tillbaka på nätterna och plockar de hästar de valt ut.
Ryktet sprids. Vi har haft telefonkedja under dagen. Alla är på sin vakt. Håller koll.
Men vad fan kan man göra? Annat än att hoppas på det bästa.
Jag har hägnat av, så hästarna går på en liten plätt bakom häcken, och inte syns från vägen, och vi har tjocka kedjor med lås på grindarna. Men helst av allt skulle jag vilja rida hem dem och ha dem i hallen.
Jag funkar inte som jag borde idag.
Jag är riktigt, riktigt obehagligt rädd...
Kate and Gin
Brritain's got talent, 1st audition + Semi Final - Kate and Gin
Jag ska... eeh... träna hund.
Återkommer.
Lyckliga Fulen
Det har regnat mer eller mindre oavbrutet i tre dagar. Allt är blött. Allt är grått.
Det ska regna resten av veckan också.
Och Fulen är lyckligast av alla.
Det fullkomligt strålar om honom.
Eller inte dårå....
Det ska regna resten av veckan också.
Och Fulen är lyckligast av alla.
Det fullkomligt strålar om honom.
Eller inte dårå....
Herr Fux på krigsstigen
Efter att för första gången på över tre år ha stått på stall, och då - pga oväder och div förseningar - i hela 16 (!) timmar, så var Herr Fux mer än mån om att komma ut ur fängelset. Och det först. Att de fått både hö och kraftfoder gav han fullständigt sjutton i. Han skulle ut. Och det nyss.
Och varenda gång Fru Silversvart tog en paus från höhögen och stack fram näsan så fick hon, som annars är given drottning i hagen, vackert finna sig i att bli tillrättavisad. På skarpen.
Jag som drömmer om gård med eget stall igen.
Kanske får tänka om där...
Och varenda gång Fru Silversvart tog en paus från höhögen och stack fram näsan så fick hon, som annars är given drottning i hagen, vackert finna sig i att bli tillrättavisad. På skarpen.
Jag som drömmer om gård med eget stall igen.
Kanske får tänka om där...
Och svaret är...
Här kommer svaret på den här frågan.
Queen och Nathalie var det rätta svaret på spåret.
Det är Fulen.
Som ligger och solar.
Han är värre soldyrkare än siliconbrösten i Miami.
Och han är inte rolig att ha att göra med när han får solsting.
Queen och Nathalie var det rätta svaret på spåret.
Det är Fulen.
Som ligger och solar.
Han är värre soldyrkare än siliconbrösten i Miami.
Och han är inte rolig att ha att göra med när han får solsting.
Hur man botar en baksmälla
Två flaskor alkohol och tre och en halv timmes sömn senare slår hon upp de blå och kisar yrvaket ut över havet. Klockan är bara strax efter åtta och baksmällan är snart ett faktum, men inte kan hon somna om inte. Så som den mor hon ändå är så kravlar hon sig ur sängen och vidare ner för trapporna, in i badrummet och gör det bästa av situationen (läs spegelbilden) och dukar sedan fram frukost till de yngsta, alldeles för morgonpigga, familjemedlemmarna.
Efter morgonpromenad och ett par timmar i lekparken väcker hon sin sämre hälft, lämpar ofrånkomligt över familjebestyren på honom och beger sig själv ut på uppfriskande ridtur ner till havet. Sedan en till. Och i samma takt som hovarna trampar på, så rinner både huvudvärk och trötthet ut i sanden.
Det slår henne att prästkragarna omöjligt kommer att stå sig till midsommar.
Mao blir det ingen riktig midsommarkrans i år. Heller. Samma som sist. Går det att frystorka präskragar?
När hon kommer tillbaka efter andra rundan är det fullt ös i hagen.
Fem stycken galningar har landat och alla verkar slåss om en enda stackars tennisboll...
Grillen är igång pch på bordet ligger maten och bara väntar på hungriga magar.
På vägen hem stannade vi till hos L för att, återigen (det gååår ju inte att hålla sig därifrån!), hälsa på senaste tillskottet.
Kolla in. Det här är Barbie.
Barbie är idag hela sex dagar gammal.
Efter morgonpromenad och ett par timmar i lekparken väcker hon sin sämre hälft, lämpar ofrånkomligt över familjebestyren på honom och beger sig själv ut på uppfriskande ridtur ner till havet. Sedan en till. Och i samma takt som hovarna trampar på, så rinner både huvudvärk och trötthet ut i sanden.
Det slår henne att prästkragarna omöjligt kommer att stå sig till midsommar.
Mao blir det ingen riktig midsommarkrans i år. Heller. Samma som sist. Går det att frystorka präskragar?
När hon kommer tillbaka efter andra rundan är det fullt ös i hagen.
Fem stycken galningar har landat och alla verkar slåss om en enda stackars tennisboll...
Grillen är igång pch på bordet ligger maten och bara väntar på hungriga magar.
På vägen hem stannade vi till hos L för att, återigen (det gååår ju inte att hålla sig därifrån!), hälsa på senaste tillskottet.
Kolla in. Det här är Barbie.
Barbie är idag hela sex dagar gammal.
Glöm inte elen!
Igår kväll blev jag plötsligt alldeles iskall och fick en känsla av att elen inte var på nere hos hästarna. Maken tyckte som vanligt att jag oroar mig för mycket över mina älsklingar och det slutade med att vi inte åkte ner en extra gång.
Det skulle vi ha gjort.
Idag då jag kom ner låg tråden på backen och hästarna stod i bortersta hörnet, med gräs och klöver halvvägs upp till knäna, och betade som om det var det sista de skulle göra på flera dar. Och de har de rätt i! Här ska svältas tills revbenen syns på avstånd!
Jag fick kolikvarnings-känsla över Fru Silversvart och beslöt mig för att skritta och trava henne en stund och se om det släppte eller inte. Lat som jag är så orkade jag inte gå själv, utan hoppade upp barbacka och red iväg över fälten. Lite sick och lite sack, och en och annan liten cirkel senare var vi vid andra änden och gjorde helt om.
Djeeevlar, säger jag bara! Att jag inte dog.
Fru Silversvart fick fullkomligt fnatt. Hon slängde till med huvudet så kraftigt så jag tappade balansen i en tiondels sekund, och det var allt hon behövde. Jag hann känna hur hon sköt in bakdelen under sig och spände varenda muskel i kroppen, och sen bar det av jäklar i mig så klövern sprutade runt hovarna. Vi snackar maxfart på fyra galoppsprång!
När jag väl lyckades få tillbaka balansen och - vad jag trodde - kontrollen, och började samla upp henne, så svarar hon med värsta bakutsparken efterföljt av en hel rad med bocksprång. Och jag tjöt väl ungefär lika högt som hon bockade, kan jag tro.
Men sen stannade hon. Vi hade kommit fram till grinden...
Hemska häst. Jag ska aldrig mer rida barbacka!
Det skulle vi ha gjort.
Idag då jag kom ner låg tråden på backen och hästarna stod i bortersta hörnet, med gräs och klöver halvvägs upp till knäna, och betade som om det var det sista de skulle göra på flera dar. Och de har de rätt i! Här ska svältas tills revbenen syns på avstånd!
Jag fick kolikvarnings-känsla över Fru Silversvart och beslöt mig för att skritta och trava henne en stund och se om det släppte eller inte. Lat som jag är så orkade jag inte gå själv, utan hoppade upp barbacka och red iväg över fälten. Lite sick och lite sack, och en och annan liten cirkel senare var vi vid andra änden och gjorde helt om.
Djeeevlar, säger jag bara! Att jag inte dog.
Fru Silversvart fick fullkomligt fnatt. Hon slängde till med huvudet så kraftigt så jag tappade balansen i en tiondels sekund, och det var allt hon behövde. Jag hann känna hur hon sköt in bakdelen under sig och spände varenda muskel i kroppen, och sen bar det av jäklar i mig så klövern sprutade runt hovarna. Vi snackar maxfart på fyra galoppsprång!
När jag väl lyckades få tillbaka balansen och - vad jag trodde - kontrollen, och började samla upp henne, så svarar hon med värsta bakutsparken efterföljt av en hel rad med bocksprång. Och jag tjöt väl ungefär lika högt som hon bockade, kan jag tro.
Men sen stannade hon. Vi hade kommit fram till grinden...
Hemska häst. Jag ska aldrig mer rida barbacka!
Vi höll på att bli ätuppen
Prinsessan och jag har varit hos veterinären idag. Det var dags för den årliga rabiesvaccinationen.
Vi höll på att bli brutalt ätuppna av en cocker spaniel i väntrummet. Den lilla tiken nådde knappt upp till magen på Prinsessan, men jag tror hon vägde minst lika mycket, stackarn. Vi såg ända ner i magsäcken på henne, från där vi satt, när hon stod i sträckt koppel och svansen i vädret och visade upp alla sina fina tänder mellan skallsalvor och diverse andra stridsrop.
Prinsessan, som annars inte är sen att bjuda upp till fight, drog en djup suck och satte sig brevid mig. Hon gav spanieln en tom blick, vände sedan ryggen mot henne, lade ena tassen i mitt knä och tittade mig djupt i ögonen. Jag kunde riktigt höra hur hon sa; 'Ser du, morsan. Vilken liten skit. Jag behöver inte ta åt mig. Jag kan sköta mig. Faktiskt.'
Och jag log och svarade på vårat tysta språk att 'Ja du, lilla Prinsessa. Det kan du. Faktiskt.'
( FYI;
SmåMyrorna lär sin mamma nya ord mest hela tiden. Bl a har jag lärt mig att det inte heter uppäten utan ätuppen. Och det heter inte bortsprungen utan springborten.
And on I could go... :) )
Vi höll på att bli brutalt ätuppna av en cocker spaniel i väntrummet. Den lilla tiken nådde knappt upp till magen på Prinsessan, men jag tror hon vägde minst lika mycket, stackarn. Vi såg ända ner i magsäcken på henne, från där vi satt, när hon stod i sträckt koppel och svansen i vädret och visade upp alla sina fina tänder mellan skallsalvor och diverse andra stridsrop.
Prinsessan, som annars inte är sen att bjuda upp till fight, drog en djup suck och satte sig brevid mig. Hon gav spanieln en tom blick, vände sedan ryggen mot henne, lade ena tassen i mitt knä och tittade mig djupt i ögonen. Jag kunde riktigt höra hur hon sa; 'Ser du, morsan. Vilken liten skit. Jag behöver inte ta åt mig. Jag kan sköta mig. Faktiskt.'
Och jag log och svarade på vårat tysta språk att 'Ja du, lilla Prinsessa. Det kan du. Faktiskt.'
( FYI;
SmåMyrorna lär sin mamma nya ord mest hela tiden. Bl a har jag lärt mig att det inte heter uppäten utan ätuppen. Och det heter inte bortsprungen utan springborten.
And on I could go... :) )
