Myra på äventyr Del IV
-Oh nooooo. klagade R. Where the hell did THEY come from?
-The other side of the mountain. fnittrade jag. Any suggestions what to do?
-Not really. How 'bout run?
-Sounds good to me. Where's the nearest gate?
R var tyst en stund innan hon suckade djupt och skakade på huvudet.
-The one we came from. skrattade hon uppgivet.
-You gotta be kiddin' me, R! gastade jag.
Alla hästmänniskor som hållt på ett tag är mycket väl medvetna om hur en hel del hästar reagerar på att vända helt om och på så vis vara på väg hemåt igen. Hemlängtan kan ibland vara lite väl stor. Och om man då sitter på två stycken som redan har nerverna fyra meter utanför kroppen, så är man läskigt medveten om vad man har att vänta.
Men alternativet var att konfrontera vildponnierna, och det var inget någon av oss fann direkt lockande. Förutom hingstarna dårå....
R och jag tittade på varandra, nickade sakta och vände herrarna helt om för att ta oss ut till vägen och tryggheten igen.
Mr Bay förstod genast vad som var på gång och han visste inte riktigt åt vilket håll han skulle vända sig. Halva han ville till den främmande flocken och andra halvan ville skynda på till stallet och stona där hemma. Vad som hände var att han stod på ett och samma ställe och mer eller mindre hoppade jämfota. Och Mr Black härmades, så gott han kunde. Det såg ut undefär som om vi tränade capriole och courbette.
Fast... eh... inte lika kontrollerat, dårå.
Efter många om och men så lyckades vi dock ta oss till grinden. Och när vi vände oss om såg vi att flocken hade stannat en bit längre upp.
-Thank God. pustade R och öppnade grinden så vi kunde ta oss ut på vägen igen.
Sedan höll vi oss där. På vägarna. Och red istället runt hela berget. Det kändes lugnast så.
Och en tre timmar senare red vi in på stallplan igen. Helskinnade och vid gott mod. Vi hade haft en helt underbar ridtur, så det här skulle vi minsann göra igen!
Igen var egentligen idag, men det regnar och blåser så jag tänker inte alls sätta mig på hästryggen. Inte en chans. Men vi har ju hela sommaren framför oss.
Sensmoral:
Mer hingstridning år Myra!
Men fy bubblan vad det händer saker hos er!
Vilket äventyr!
SÅ glad jag är att du kom hem!
Helskinnad.
Utan trasig mjälte m.m. ...
Nu måste jag ringa och skälla på min mor.
Det här semestrandet med mormor är skadligt
för mina barn, snart.
Kramar!!!
Hålla igång, jojo, men skulle din mor
tillåta dina barn att leka på vedbodstaket?!!
Nej nej...
Jag är fortfarande i chock efter det sista
mmset, vet ej om jag överlever att de där
semestrar ihop mer,hahahaha
Kraaaaaaaamar!!
Konstigt, jag var aldrig orolig för att det skulle gå annat än bra. Helt lugn var jag när jag läste alla delarna. harkel
Kram!
Kottemor: Haha. Liite saker händer det allt. ;)
Och MyrMormor lurades. Det var inte alls mjälten. Det var levern. :D
MyrMormor skulle nog inte det nej, men däremot jag. Här är det hon som är harig och jag som 'rycker på axlarna'. hihi
Malde: Bra. Man ska vara lugn. Annars kan det gå galet. :D
Hahahahahaha!!!
Utmaningar definitivt något för Myra eller hur ;))
Kram L
Det är ett av de starkaste minnen jag har från Wales, vilda ponnier, så underbara att se, men kan tänka mig att det inte är någon hit att rida in med hingstar där. Fast, lite du är det ju!
Märtagreta: Jag har pratat hur länge som helt om att vi måste ut och leta vildponnier. Men jag hade ju tänkt mig till fots, dårå, och inte till hingst. Det bidde inte riktigt som jag hade tänkt mig. Även om det var kul. Efteråt. :P