Myras Mysterier

Jag avskyr att ha människor i min närhet ute på vägarna. Gillar det inte alls.
Inte så att jag sitter med en klump imagen av oro, utan mer så att jag blir nedstämd. Väntar bara, utan att göra nåt. Okoncentrerad. Inbunden.

Och inte blir det bättre av att jag fastnar på youtube, bland 'fel' sorts musik.
Bra musik, men alldeles åt skogen fel för stunden.
Jag behöver livas upp med lite tempo. Ett roligt telefonsamtal. Eller trevligt sällskap.

Eller att Maken kommer hem.

Faith Hill - There you'll be

Jag undrar jag, hur många som kommer ihåg mig idag?

:)

Man kan inte bjuda en Myra med familj på bbq EN TIMME innan man ska vara där.

Där värdinnan dessutom fyller år.

Och Maken jobbar till en halvtimme EFTER att vi ska vara där.

Hon blir lite lätt hysterisk då.

Såg att Maken hade glömt sin telefon hemma.
Tog upp den och tänkte ringa honom...

Men kom på att det inte var så smart.

Så jag hämtade min istället.
Och tänkte ringa.

Kom på att inte det heller var så smart...

Får jag gå och lägga mig en sväng?



(Det är väl ingen som missat den pågående tävlingen på Jenny vs Myra!?
Häng på!)

Det dånar i marken av hovarna. Solen steker och det bildas ett stort dammoln efter hästarna som spränger fram över stäppen.
Jag nästan ligger över halsen på hästen för att komma undan fartvinden. Kan bara kisa, då jag får sand och damm i ögonen. Stämningen är spänd.
Vi är jagade. Jag vet inte av vad eller vem. Men det är bråttom. Vi måste komma undan.
Hästarna löddrar av svett. De börjar sakta av på farten. Andningen är ansträngd. Jag känner paniken komma krypande.
Bergen och tryggheten skymtar framför oss, men det känns långt borta.

Vi står långt in i grottan. Tysta. Det droppar sakta från taket, och det ekar varje gång en droppe landar på stengolvet.
Hästarna hänger med huvudena och andas häftigt. Jag lägger mjukt handen över nosryggen på min häst, i en förhoppning att andningen inte ska röja oss. Jag ser att flera andra gör likadant.
En av hästarna frustar till och tar ett steg åt sidan. Ekot studsar mellan väggarna. Alla stelnar till och håller andan. Kommer ljudet röja oss?

Sakta, sakta leder vi hästarna i vattenfåran. Det är halt, trångt och mörkt.
En av ryttarna hittade en väg ut. En bakväg.
Vi har rivit sönder våra tröjor och knutit dem runt hovarna på  hästarna. På så vis låter det inte när de går på klipporna.
En av hästarna har problem att ta sig igenom en trång passage. Fem man får hjälpa till. Tillslut lyckas de. Vi vill inte lämna någon.

Efter vad som känns som en evighet ser vi dagsljus igen. Långt där framme skymtar öppningen. Den lilla bäcken vi följer mynnar ut i kanten av en stor äng.
Vi låter hästarna beta, och tvättar av oss i det kristallklara vattnet som samlats i en liten sänka nedanför berget.
Oron rinner av oss och jag tittar mig omkring. Det är vackert. Sagolikt vackert.
Och inte ett moln på himlen.

(finns det några drömtydare där ute?)

Time to face it, folks.
Skrivklådan has left the building.
Förvisso olovandes, men ändå. Borta är den i vilket fall.

Jag är egentligen inte trött på att blogga. Jag får bara inte ihop det som jag vill.
Och jag får panik när jag inte får ihop det som jag vill. Frustrerande. Minst sagt.

( Att kommentarsfunktionen har varit kack i över en vecka, hör nog också hit. Så där lagom irriterande att inte kunna kommentera när man vill, utan bara lite då och då. Och jag är ju inte direkt ensam om att ha problem med det. Tack ni som mailar istället. Det är också kul. :) )

Istället för att låta bloggen vara, så krystar jag ur mig en massa halvdassiga inlägg.
Inlägg som jag egentligen inte är ett dugg nöjd med. Flera dar i rad, till råga på allt.
Pinsamt värre.
So, therefore, I might button it for a while.

Tills dess:



(A while kan mycket väl bara handla om nåt dygn eller så, då jag inte har den blekaste aning om när inspirationen behagar komma tillbaka. Det brukar dock inte vara så långvarigt. Men vi lär väl märka, vad det lider.)

( Och Myra vs Jenny rullar på som vanligt. Där är vi ju två som styr o ställer.
Eller iaf en som styr (typ jag då) och en som ställer till (gissa vem...*harkel*) ;) )

Hur kan man vakna före 06 en söndagmorgon? Alldeles självmant.

Maken ligger brevid och befinner sig troligen i den djupaste sömnen. Han rör inte en fena. Tur han snarkar (haha. där fick jag fram det!) annars hade jag varit tvungen att peta på honom.
SmåMyrorna, som båda två har hamnat i MellanMyras säng, ligger och håller om varandra och andas lugn och stilla. Jag smyger tyst ut från rummet igen.
Hundarna tittar yrvaket på mig då jag tassar ner för trappan, och jag kan riktigt höra dem; 'Vaaad gör du uppe nu?'. De säger dock inte nej till morgonrundan.

Men jag är trött. Jag har definitivt inte sovit färdigt. Och vi kan väl gissa på att jag slumrar till på soffan, lagom till att terroristerna där uppe vaknar till liv och dundrar ner för trappan...

Häromdagen sa jag högt för mig själv, att jag ville det skulle komma lite regn, då gräset behöver börja växa i sommarhagen.
Nu har det regnat till och från i två dagar, och jag är redan gnällig över att jag inte kan vara ute i solen.

Häromdagen var jag vansinnigt trött på att vara sjuk, och önskade inget annat än att bli frisk.
Nu börjar jag bli frisk, och inser vad mycket som hängt efter medan jag legat i soffan. Och det vill jag ju inte ta tag i.

Häromdagen suckade jag högljudt över att jag rasade i vikt, och ville inget hellre än att få matlusten tillbaka.
Nu börjar jag bli frisk, och är hungrig hela tiden. Hur jobbigt är inte det då!

Men det värsta av allt. Vet ni vad det är?
Maken har idag åkt till Ikea.
Utan mig!
Är han inte klok!?

Tänk om han glömmer att köpa Dajm?
Tänk om han köper kaviar (blä) och inte knäckebröd.
Tänk om han köper lingonsylt (blä) och inte tunnbröd.

Och han skulle bara våga komma hem utan Estrellachips och Pollys!


Hell, I'm difficult to please...
;)

som inte har något gott med sig.

Det dödliga viruset (jo-ho-hooorå) som rasar i mig, har fått mig att sitta still ovanligt mycket. Flera dar i rad.
Men jag har inte bara latat mig, det är jag för rastlös för.

Jag har fnulat lite också. Med saker som jag tänkt göra lääänge, men inte tagit tag i.
Inte så mycket för att jag inte haft lust, utan mest för att jag sällan (läs aldrig) har med mig datorn när jag är ute och far.

Nu har min älskade lilla laptop bott i knät på mig fleeera timmar om dan, och jag har fixelurat med än det ena, än det andra. Jag har även engagerat MyrPappa, som blir lika glad *harkel och host* varenda gång han blir tvingad ombedd att rätta till efter hjälpa mig.

Ta er en titt under MyrFamiljen, vet ja'. ----->

Och sen tycker jag absolut att ni ska ta en kik hos Myra vs Jenny. Också ----->
Det är ju där det händer! ;)

Redan i söndags fick jag frågan om jag hade börjat packa än.
-Nää. svarade jag lätt chockad. Vi åker inte förrän onsdag morgon.

Även under måndagen togs det upp ett par gånger, och idag har 'har-du-packat?-frågorna' duggat tätt.

Men vadan denna stress? Luuugn. Myra har koll.
När man ska hem är det ju busenkelt. Det behöver inte tvättas, inte strykas, inte väljas, inte ångras, inte funderas.
Det är ju bara att få ner det i väskan. Tar max tio minuter.

Så.
Planen vara att packa i förmiddags, medan SmåMyrorna var på biblioteket med MyrMormor och GammelMyrMormor. Men jag råkade slumra till i soffan istället...  
När vi ett par timmar senare möttes upp för lunch, hade jag inte ens börjat.

Var tillbaka runt 18 och skulle ta tag i det med en gång, men det blev en långpromenad med hund och trevligt sällskap istället.

Halv nio kom jag så igång med packningen, och i kombination med att få SmåMyrorna i säng, så tog det mig drygt 1 ½ timme.
Och jag är nästan klar.
Resten tar jag imorgon bitti.
Innan avfärd.

Ni ser ju. Jag har koll.
Åtminstone noll koll.

Ingen bra ide´ att plocka ögonbrynen senare under förfesten.
Inte ens om man ber om hjälp.
Det blev inte så lyckat.

Nu tillhör jag varken den som plockade eller plockades.
Tillhör mer den klungan som skrattade så tårarna sprutade.