Myras Mysterier

Jag vet inte om jag har skrivit nåt om min mystiska sjukdom. Troligtvis inte så mycket iaf, då det inte ligger mig direkt varmt om hjärtat. Och inte tänker jag fördjupa mig i det nu heller. Men mycket kortfattat:
Jag har under många, många år farit runt bland så många läkare och specialister att jag har tappat räkningen för länge sen. Alla skakar på huvudet, och ingen kan hjälpa. Det har gått så långt att jag inte bryr mig längre.
Jag kämpar mig igenom mina dåliga dagar, svarar leende 'Fine, thank you' på frågan hur jag mår, biter ihop och blundar så gott det går för smärtan. Men vissa dagar tar jag mig knappt upp ur sängen, än mindre ur huset.

Vintern -06 låg vi på sjukhus med LillMyra. En LillMyra som trots dunderdoser smärtlindring skrek och grät sig igenom nätterna. Bland personalen gick hon under namnet Mystery Girl, och det enda de kom fram till var att det eventuellt, troligtvis, kanske hade något att göra med det jag har...
Efter två veckor var smärtan plötsligt borta och vi kunde åka hem. Inte nån av oss var något klokare. Inte nån av oss hade några svar.

Inte för mig, men för LillMyras del har det tack o lov varit lugnt sen dess.
Tills nu.

För andra gången på kort tid, har hon varit hemma pga att hon inte kan gå.
I väntan på remiss till sjukhuset har vårdcentralen ordinerat paracetamol...

Att se henne ta sig från soffan till toaletten får magen att dra ihop sig.
Att se henne bita ihop får hjärtat att knyta sig.
Att möta hennes blick får tårarna att trilla.

Hon ser mig i ögonen och ler tappert.
-Det går bra, Mamma. Jag ska bara kissa.


Mina älskade små myror. Vad många känslor ni drar fram.

-Får jag göra saft? frågar LillMyra.
-Ja, visst får du det. Klarar du det då? säger jag.
Det lovade hon att hon gjorde och traskade ut i köket.

Visst hörde jag att det spolades vatten och skramlade bland burkar och tillbringare. Visst kliade det i mig och jag fick kämpa för att inte gå ut i köket och hjälpa henne. Hon vill ju så gärna själv.
Men efter en stund så tyckte jag att det hade spolats lite väl mycket vatten och att det skramlade lite väl mycket i mitt kök.

-Vad gör du, älskling? ropade jag.
Sättet hon svarade 'Ingenting!' på, fick mig att ana oråd. Men jag stålsatte mig och stannade kvar där jag var.
-Behöver du hjälp då? undrade jag.
Först var det tyst en stund, och sen kom ett not so övertygande 'Näää'.
Jag begav mig genast ut i köket.

LillMyra hade inte alls blandat saft.
LillMyra hade lekt med vatten och diskmedel.
LillMyra hade lekt med mycket vatten och diskmedel.

Hela bänken, halva golvet, i skåpet under diskhon, i lådorna...
Gah!

Men visst.
2985629856 liter vatten, en muttrande MyrMamma och ett gäng trasor senare så var köket bländande rent.
Och näst intill torrt.

Fast det bidde ingen saft.
Det glömde vi.

Pappor ÄR korkade.
Eller i varje fall så är MyrPappa lite dålig på att hålla koll på allt som har med SmåMyror att göra.

Och det kan han väl få vara då.
Men han får ju räkna med att få det slängt i ansiktet också.

-Var det imorgon ni skulle på kalas? frågade MyrPappa igår vid middagsbordet.
-Jaa. svarar LillMyra. På fredag.
-Var det på fredag? Jag trodde det var lördag. fortsätter MyrPappa.

MellanMyra och himlar upprört med ögonen och säger:
-Börjar Lördag på F, Pappa? Fffff! Flördag, då eller!




(Jenny har förresten fått sin nästa utmaning. Hon fick den tidigare idag, men jag har inte hört hennes reaktion än. *s*
Som vanligt är det på Myra vs Jenny, som vi visar vad vi går för.)

Tv:n vrålar på hööög volym. Småmyrorna dansar omkring som dårar i vardagsrummet och skrålar med för full hals.
Britney Spears, som varit favvisen i flera månder, har de lagt på hyllan. Åtminstone för stunden.
Nu är det Hilary Duff som gäller. För hela slanten.

Nog för att de är söta där de far runt, och nog för att jag måste erkänna att jag är lite stolt över att de kan hela texter utantill, och nog för att det är roligt att de har kul.

Men hjälp.
Den är inte ens bra.
Och jag upprepar: för heeela slanten.

(Hilary Duff - Wake up)

Lyssna på den. Hundra gånger. Minst. Sen kan vi diskutera.
If I'm going down, I'm taking you with me!

MellanMyra: Om man inte följer skyltarna, så går man rakt i trubbel.

Våran granne hade låst sig ute idag. Dörren blåste igen, då hon stod utanför.
Hon fick gå en bra bit hem till en väninna, som har hennes extranyckel. Och hela vägen tillbaka igen. Hon var sådär glad, om jag säger så, men hade ju inte så mycket annat att välja på.

Det var bara det att dörren hade blåst igen med sådan kraft att även överlåset hade gått i lås. Det gamla överlåset som inte används längre. Det gamla överlåset utan nyckel.
Så där stod hon med extranyckeln till nederlåset, och sa fula saker för sig själv, då jag kom hem med tjejerna från skolan.

Det hela slutade med att vi lyfte MellanMyra över muren på baksidan, och hon tassade över trädgården, lyckades ta sig in köksvägen och vidare genom huset ut i hallen, där hon låste upp ytterdörren inifrån. Allt frid och fröjd.
Trodde vi. Men i denna stund inser vi att LillMyra saknas.

MyrPappa går ut på våran baksida, men ser henne inte och kommer tillbaka och frågar oss om hon kommit andra vägen.
Det har hon inte.
MellanMyra rusar in i grannens hus för att leta där. Grannen går efter men kommer snart tillbaka och säger att hon nu inte ser nån av SmåMyrorna. Sekunden senare kommer de dock galopperandes genom hennes vardagsrum.

LillMyra, som också ville leka hjälte, hade på eget bevåg klättrat efter storasyster in till grannen, istället för att gå med oss andra tillbaka till framsidan. (Har jag sagt att vi kallar henne för Emil...?) Hon kom på efterkälken och såg varken MellanMyra eller var hon kunde ta sig in i huset, och valde då att klättra tillbaka över muren, vilket hon inte lyckades med från det hållet.
MellanMyra hittar iaf sin lillasyster, halvt hängandes över muren, och hjälper henne ner.

Sånt här tar ju musten ur vem som helst... ;)

-Upp med dig nu, gumman. säger jag för säkert femte gången.
-Jag vill inte. svarar MellanMyra, också för femte gången.
-Klockan börjar bli mycket. fortsätter jag.
-Det gör inget. Jag vill ligga här med dig. säger MellanMyra och kramas hårdare.
-Men jag ska också gå upp. Så fort du har flyttat på dig, så att jag kommer loss.
-Jag vill inte. säger hon igen, och kramas nu med benen också...
-Det är skola idag. Vi kommer försent... börjar jag.
-Det säger du bara för att jag ska gå upp! fräser hon och far iväg in på sitt rum.
Innan jag ens har satt mig upp så kommer hon tillbaka. Fullt påklädd och med hårborsten i högsta hugg.

Det är bra när de fortfarande gillar skolan.
Hehe.