Myras Mysterier

När vi var på barbecue förra helgen, så fick MellanMyra en gammal porslinsdocka av ena tonårsdottern i familjen. Den kom att bli hennes allt.

Lilla Louisa följde med överallt. Hon satt med vid matbordet, hon tittade på film, hon läste läxor, hon gick på toaletten och var med i skolan om dagarna.

Att jag påpekade att just porslinsdockor vanligtvis lämpade sig bättre som prydnad, än som leksak, fnös hon bara föraktfullt åt.

Lilla Louisa fick den ena skråman efter den andra, men av någon oförklarlig anledning så höll hon ändå mer eller mindre ihop.
Ända tills GrannFrun råkade tappa henne med huvudet före på köksgolvet...

MellanMyras ansiktsuttryck fick GrannFrun att rusa ner till gågatan och köpa en ny, preciiiis likadan, porslinsdocka, och lugnet var åter på sin plats.
Jag tyckte mest det var pinsamt, att hon skulle ersätta en gammal sliten docka, med en splirrans ny, då jag gång på gång sagt att den inte höll att leka med. Men hon insisterade, vänligt men bestämt, ända tlls jag gav mig.

Lilla Louisa var återigen med överallt, (förutom just hos grannarna - då låg hon hemma och sov,) och det dröjde inte länge innan hon for i backen igen. Denna gången var det ena benet som rök.
MellanMyra snyftade, och fick MyrPappa att köpa lim och sedan agera doktor.


MyrPappa var mäkta stolt medan han klistrade ihop bit efter bit, och slutligen fick benet på plats.
Sen ställde han henne upp.
MyrPappa visade sig tillhöra kategorin sämre dock-doktorer.

MellanMyra är om möjligt ännu mer upprörd än innan.
Och stackars lilla Louisa är utskrattad av alla och får inte längre vara med att leka.
Hon ligger i sjuksängen...