Stupid DogBot
Jag borde få procent på intäkterna av dessa reklamfilmer genererar.
Det är ju en prototyp av Fulen de använder!!!
Fulen själv är ju inte mer än en sk Moq-up.
Tänk vad rik jag kommer bli.
För att han är korkad.
Det är ju en prototyp av Fulen de använder!!!
Fulen själv är ju inte mer än en sk Moq-up.
Tänk vad rik jag kommer bli.
För att han är korkad.
Bear with me. I'm not in the mood.
Du tittade bedjande på mig med dina stora vackra ögon och din blick sa allt.
Du bad om hjälp.
Du ville slippa smärtan.
Du hade gett upp, det såg jag.
Det förstod jag.
Jag strök dig sakta över nosryggen, viskade lugnande att
'It's gonna be ok, girl. It's gonna be ok'
och intalade mig att du förstod varenda ord av vad jag sa.
Herr Fux och Fru Silversvart stod en bit bort, tillsammans med Herr Skimmel. De förstod helt klart vad som var på gång och höll sig respektfullt på avstånd. Magen knöt sig och ögonen tårades då jag tänkte på att eran tur också kommer att komma.
Måtte bara den dagen vara långt borta.
I tre timmar satt jag där i leran. Mörkret föll och kylan kom. Vi frös alla så vi skakade och fötterna var som stora isbitar. Veterinären arbetade tyst under ficklampans sken och det enda som hördes var din tunga ansträngda andning.
Du reste dig aldrig igen.
Men jag är inte ledsen. Du lider inte mer, och det är det viktigaste.
Du gav nästan trettio år av ditt liv till din ägare, och hon skulle ha hjälpt dig för flera år sedan. Din sista tid har varit jobbig.
Jag vill tro att du är ung och frisk igen.
Galopperar över de evigt gröna ängarna.
Får äta så mycket gräs du vill.
Det måste väl ändå vara far better än att gå här i regnet och leran och ha ont.
Men det var fasligt tomt i hagen idag, med bara tre, och inte fyra.
Jag har inte ens några vettiga kort av dig, men du skymtar ju faktiskt lite där.
Bakom den vackre fuxen.
Rest in peace, du lilla.
Du bad om hjälp.
Du ville slippa smärtan.
Du hade gett upp, det såg jag.
Det förstod jag.
Jag strök dig sakta över nosryggen, viskade lugnande att
'It's gonna be ok, girl. It's gonna be ok'
och intalade mig att du förstod varenda ord av vad jag sa.
Herr Fux och Fru Silversvart stod en bit bort, tillsammans med Herr Skimmel. De förstod helt klart vad som var på gång och höll sig respektfullt på avstånd. Magen knöt sig och ögonen tårades då jag tänkte på att eran tur också kommer att komma.
Måtte bara den dagen vara långt borta.
I tre timmar satt jag där i leran. Mörkret föll och kylan kom. Vi frös alla så vi skakade och fötterna var som stora isbitar. Veterinären arbetade tyst under ficklampans sken och det enda som hördes var din tunga ansträngda andning.
Du reste dig aldrig igen.
Men jag är inte ledsen. Du lider inte mer, och det är det viktigaste.
Du gav nästan trettio år av ditt liv till din ägare, och hon skulle ha hjälpt dig för flera år sedan. Din sista tid har varit jobbig.
Jag vill tro att du är ung och frisk igen.
Galopperar över de evigt gröna ängarna.
Får äta så mycket gräs du vill.
Det måste väl ändå vara far better än att gå här i regnet och leran och ha ont.
Men det var fasligt tomt i hagen idag, med bara tre, och inte fyra.
Jag har inte ens några vettiga kort av dig, men du skymtar ju faktiskt lite där.
Bakom den vackre fuxen.
Rest in peace, du lilla.
Fulen hjälper till
Om jag helt plötsligt börjar redovisa flera tusen steg mer om dagarna,
så är det för att jag lyckats få ihop en fungerande anordning på Fulen.
En som sitter kvar.
Och inte nollställs.
Det är väl ändå inte fusk.
Jag tittar ju pa han, och blir trött bara av det. :)
5948
så är det för att jag lyckats få ihop en fungerande anordning på Fulen.
En som sitter kvar.
Och inte nollställs.
Det är väl ändå inte fusk.
Jag tittar ju pa han, och blir trött bara av det. :)
5948
Prinsessan och Nyårsraketerna
Prinsessan har aldrig varit tillåten på övervåningen. Inte i något av husen vi bott i. Prinsessan får enbart gå upp de gånger hon ska badas. Bad står inte direkt högt på favoritlistan, och detta gör att vi aldrig har behövt någon grind i trappan. Hon går inte ens upp om man ropar på henne. Hade hon kunnat så hade hon gett en fingret, innan hon piper iväg och gömmer sig någonstans. Och jag lovar er, trots sina dryga trettio kilo och 64 cm i mankhöjd så är hon en mästare på kurragömma. Vankas det bad, för att inte tala om kloklippning, så är hon snudd omöjlig att hitta.
Prinsessan har heller aldrig varit skotträdd. Raketer har snarare intresserat än skrämt henne. Har hon inte legat och sovit på sin plats så har hon stått med oss, tittat upp mot himlen och förundrats över det smattrande färgrika spektaklet.
Men något har hänt.
Prinsessan kom under en period för ett par år sedan i kontakt med människor som lyckades föra över sin egna ängslan på henne. Och det med besked. Allt sedan dess är både dammsugare, smällare och raketer dödliga vapen som man gör bäst i att hålla sig undan ifrån. Långt bort. Runt MyrFöräldrarnas fötter, ungefär. Och det var där, och ingen annanstans, som hon tillbringade tolvslaget och tiden efter tills vi sedan gick och lade oss.
Några försenade raketer gjorde att Prinsessan på ren reflex rasslade uppför trappan som en mindre avlöning och landade raklång över MyrFöräldrarnas ben, för det var ju ungefär där som våra fötter vistades, och jag vet inte om det var hon eller vi som blev mest förvånade över att hon plötsligt befann sig i sovrummet. Dessutom I sängen.
MyrPappa behövde inte ens säga till henne, utan hon följde kvickt och skamset med honom då han lotsade henne ner igen.
Men MyrPappa hann inte mer än att släcka sänglampan igen innan ytterligare raketer fyrades av, och Prinsessan trotsade alla odds och galopperade återigen uppför trappan. Den här gången körde hon in huvudet under täcket och låg där och skakade som ett asplöv. Skammen över att göra något otillåtet lyste lång väg, men hon tittade rakt på mig med sina stora mandelformade ögon och riktigt bad om hjälp. Den hårda MyrFasaden smälte och jag hade bara inte hjärta att köra ner henne igen, utan låtsades, på ett not so pedagogiskt vis, helt enkelt att jag inte märkte av henne.
Klok som hon är höll hon en mycket låg profil och höll sig alldeles stilla vid fotändan. Hon gav sig överhuvudtaget inte till känna förrän efter tio på förmiddagen, och detta trots att SmåMyror farit runt ett bra tag och båda MyrFöräldrarna var vakna.
Inte förrän jag ropade på henne reste hon sig och ringlade som ett rinnande vatten nedför trappan och vidare in i matsalen, charmigt medveten om att man faktiskt inte sover någon annanstans än i sin egna prinsessäng.
Blicken hon sedan gav mig fick mig att lova att inte prata mer om detta. Det är liksom redan preskiberat. För Prinsessor bär sig inte åt så här. Prinsessor kan själv.
Så, det här har ni inte läst!
Prinsessan har heller aldrig varit skotträdd. Raketer har snarare intresserat än skrämt henne. Har hon inte legat och sovit på sin plats så har hon stått med oss, tittat upp mot himlen och förundrats över det smattrande färgrika spektaklet.
Men något har hänt.
Prinsessan kom under en period för ett par år sedan i kontakt med människor som lyckades föra över sin egna ängslan på henne. Och det med besked. Allt sedan dess är både dammsugare, smällare och raketer dödliga vapen som man gör bäst i att hålla sig undan ifrån. Långt bort. Runt MyrFöräldrarnas fötter, ungefär. Och det var där, och ingen annanstans, som hon tillbringade tolvslaget och tiden efter tills vi sedan gick och lade oss.
Några försenade raketer gjorde att Prinsessan på ren reflex rasslade uppför trappan som en mindre avlöning och landade raklång över MyrFöräldrarnas ben, för det var ju ungefär där som våra fötter vistades, och jag vet inte om det var hon eller vi som blev mest förvånade över att hon plötsligt befann sig i sovrummet. Dessutom I sängen.
MyrPappa behövde inte ens säga till henne, utan hon följde kvickt och skamset med honom då han lotsade henne ner igen.
Men MyrPappa hann inte mer än att släcka sänglampan igen innan ytterligare raketer fyrades av, och Prinsessan trotsade alla odds och galopperade återigen uppför trappan. Den här gången körde hon in huvudet under täcket och låg där och skakade som ett asplöv. Skammen över att göra något otillåtet lyste lång väg, men hon tittade rakt på mig med sina stora mandelformade ögon och riktigt bad om hjälp. Den hårda MyrFasaden smälte och jag hade bara inte hjärta att köra ner henne igen, utan låtsades, på ett not so pedagogiskt vis, helt enkelt att jag inte märkte av henne.
Klok som hon är höll hon en mycket låg profil och höll sig alldeles stilla vid fotändan. Hon gav sig överhuvudtaget inte till känna förrän efter tio på förmiddagen, och detta trots att SmåMyror farit runt ett bra tag och båda MyrFöräldrarna var vakna.
Inte förrän jag ropade på henne reste hon sig och ringlade som ett rinnande vatten nedför trappan och vidare in i matsalen, charmigt medveten om att man faktiskt inte sover någon annanstans än i sin egna prinsessäng.
Blicken hon sedan gav mig fick mig att lova att inte prata mer om detta. Det är liksom redan preskiberat. För Prinsessor bär sig inte åt så här. Prinsessor kan själv.
Så, det här har ni inte läst!
Jag ångrade mig.
Jo, faktiskt. Inte ens jag är sämre än att jag kan ändra mig.
Måndag, båda SmåMyrorna i skolan, Maken på jobbet och SOL OCH BLÅ HIMMEL!
Stick o brinn, vintervila! Idag har jag ridit båda hästarna, och tänker så göra varje dag tills vi åker. För det ska dessutom vara torrt resten av veckan. Så det så.
Under fredagen och lördagen som gått så eskalerade regnet så till den milda grad att det blev översvämningar på flera håll här omkring. Tack vare min älskade Jeep så kunde vi ta oss till hästarna iaf, även om det var på håret att vi tog oss igenom de smärre insjöar som bildats utmed och över vägarna, medan de med lägre bilar fick parkera vid stora vägen, hoppa i sina gummistövlar och glatt vada fram.
Söndag eftermiddag slutade det regna och det var fullt pådrag och vattnet pumpades bort på de flesta ställena. Vi har nu en, av tre, vägar som tar oss till hästarna utan simtur.
Men idag, som sagt, så var det strålande sol och jag kunde bara inte låta bli att ge mig ut.
Trots att det inte regnat en droppe på nästan ett dygn så var det fortfarande blött precis överallt.
Herr Fux var sådär nöjd över att behöva bada fötterna på vägen, för där ska faktiskt inget vatten va (höj så hör ni hur han protesterar. hihi), medan Fru Silversvart å andra sidan inte så mycket som höjde på ögonbrynen. Hon visar även prov på hur man smidigast (?) öppnar grinden på vägen hem...
(För er som inte har ögona med er dårå, så är det Herr Fux på första klippet och fru Silversvart på andra och tredje.)
Edit mitt i natten:
Jag är nominerad! Hjälper ni mig?
:)
Måndag, båda SmåMyrorna i skolan, Maken på jobbet och SOL OCH BLÅ HIMMEL!
Stick o brinn, vintervila! Idag har jag ridit båda hästarna, och tänker så göra varje dag tills vi åker. För det ska dessutom vara torrt resten av veckan. Så det så.
Under fredagen och lördagen som gått så eskalerade regnet så till den milda grad att det blev översvämningar på flera håll här omkring. Tack vare min älskade Jeep så kunde vi ta oss till hästarna iaf, även om det var på håret att vi tog oss igenom de smärre insjöar som bildats utmed och över vägarna, medan de med lägre bilar fick parkera vid stora vägen, hoppa i sina gummistövlar och glatt vada fram.
Söndag eftermiddag slutade det regna och det var fullt pådrag och vattnet pumpades bort på de flesta ställena. Vi har nu en, av tre, vägar som tar oss till hästarna utan simtur.
Men idag, som sagt, så var det strålande sol och jag kunde bara inte låta bli att ge mig ut.
Trots att det inte regnat en droppe på nästan ett dygn så var det fortfarande blött precis överallt.
Herr Fux var sådär nöjd över att behöva bada fötterna på vägen, för där ska faktiskt inget vatten va (höj så hör ni hur han protesterar. hihi), medan Fru Silversvart å andra sidan inte så mycket som höjde på ögonbrynen. Hon visar även prov på hur man smidigast (?) öppnar grinden på vägen hem...
(För er som inte har ögona med er dårå, så är det Herr Fux på första klippet och fru Silversvart på andra och tredje.)
Edit mitt i natten:
Jag är nominerad! Hjälper ni mig?
:)
I'm in love
I'm totally, utterly in love.
Yup. Så ligger det till. Myra är hopplöst förälskad. Myra bubblar av lycka.
Myra är alldeles till sig. I livet.
J och jag har varit ute på långtur idag. Det var ganska mulet och kallt då vi gav oss av, men efter en ca 40 minuter så tog solen överhanden och vi hade tre helt underbara timmar på hästryggen framför oss. På vägen hem fick vi sällskap av ytterligare en ridande J och hennes hund.
Jag tänker inte ens försöka sätta ord på det, för det finns inget som gör det riktigt rättvist, men vi hade iaf en otrolig eftermiddag och vi var båda överrens om att det är sådana här dagar som gör livet värt att leva.
..
..
1. On the edge. 2. Fikapaus. 3. Herr Fux stjäl äggmacka!
Vill ni hänga med ytterligare en sväng? Jag har tränat lite på min filmning. :P
Och för att slippa krångla med oväsendet som blir av blåsten, så har jag tagit bort ljudet helt. Use your imagination, folks, and create your own sounds...
(You have to excuse J, or Mrs Saucy as we can call her, for being rude during the ride
(at time 2.40).
It has to be to you lot. Cause it can't be me she's doin' it to...)
Yup. Så ligger det till. Myra är hopplöst förälskad. Myra bubblar av lycka.
Myra är alldeles till sig. I livet.
J och jag har varit ute på långtur idag. Det var ganska mulet och kallt då vi gav oss av, men efter en ca 40 minuter så tog solen överhanden och vi hade tre helt underbara timmar på hästryggen framför oss. På vägen hem fick vi sällskap av ytterligare en ridande J och hennes hund.
Jag tänker inte ens försöka sätta ord på det, för det finns inget som gör det riktigt rättvist, men vi hade iaf en otrolig eftermiddag och vi var båda överrens om att det är sådana här dagar som gör livet värt att leva.
....1. On the edge. 2. Fikapaus. 3. Herr Fux stjäl äggmacka!
Vill ni hänga med ytterligare en sväng? Jag har tränat lite på min filmning. :P
Och för att slippa krångla med oväsendet som blir av blåsten, så har jag tagit bort ljudet helt. Use your imagination, folks, and create your own sounds...
(You have to excuse J, or Mrs Saucy as we can call her, for being rude during the ride
(at time 2.40).
It has to be to you lot. Cause it can't be me she's doin' it to...)
Inspiration
Jag blev så inspirerad av hästprogrammen igår, så jag har varit ute och jobbat med både Herr Fux och Fru Silversvart nu på morgonen. Herr Fux och jag har tränat kort och ökad trav, sidvärtsrörelser i både skritt, trav och tölt, öppna och sluta och kort galopp. Han var så duktig så, min lilla prins, och höjde ryggen, krökte på nacken och lyssnade på minsta lilla vink. Nu får man ju tänka på att det är en liten skitstövel till islandshäst jag sitter på och ingen ståtlig PRE, så något drömprogram i medelsvår nivå var det inte tal om. Men det är jag å andra sidan inte ute efter heller. Jag är ute efter att han ska lyssna på mig, svara på mina hjälper och göra sitt bästa, och funkar det så så är jag mer än nöjd och svävar på rosa moln i flera dagar. Eller iaf tills nästa gång jag rider, och det inte går riktigt lika bra. Då trillar jag ner på jorden med ett brak igen...
Fru Silversvart var det första gången jag satt på på nästan två veckor. Hon sträckte sig sist vi var nere bland sanddynerna och har fått vila sen dess. Varit lite svullen och lindrigt halt. Men idag verkade hon vara fit for fight igen. Provade henne på bana, i skritt och trav, för att se hur hon rörde sig. Passade på att rida barbacka, och öva upp min numera very crappy balans. Tänk att jag har varit som fastvuxen på hästryggen förut. Jag och en kompis utmanade varandra en gång och 'tävlade' om vem som kunde rida barbacka under längst period. Varje dag, varje ridning.
Jag har hoppat 1.45-bana barbacka, galopperat baklänges barbacka, ridit kadrilj barbacka, träningstävlat gymkhana barbacka, tränat för Hubertusjakt barbacka, ridit lektion barbacka. Enda undantagen vi hade var då vi jobbade med inridningarna, tillridningarna eller var ute och tävlade.
Vi gav upp utmaningen efter tre år(!) då vi inte längre skulle jobba ihop.
Det var kanske dumt. Inte att lägga ner utmaningen, men att sluta rida barbacka så ofta man kunde. Idag kan jag knappt trava rakt fram...
Försvann balansen under graviditeterna? Växte den bort med åren? Har jag tappat den? Eller vad fan har hänt? Lyser med sin frånvaro gör den iaf.
Nog om detta, nu ska jag ut med hundar och SmåMyror. Da sommardag is back in town!
Fru Silversvart var det första gången jag satt på på nästan två veckor. Hon sträckte sig sist vi var nere bland sanddynerna och har fått vila sen dess. Varit lite svullen och lindrigt halt. Men idag verkade hon vara fit for fight igen. Provade henne på bana, i skritt och trav, för att se hur hon rörde sig. Passade på att rida barbacka, och öva upp min numera very crappy balans. Tänk att jag har varit som fastvuxen på hästryggen förut. Jag och en kompis utmanade varandra en gång och 'tävlade' om vem som kunde rida barbacka under längst period. Varje dag, varje ridning.
Jag har hoppat 1.45-bana barbacka, galopperat baklänges barbacka, ridit kadrilj barbacka, träningstävlat gymkhana barbacka, tränat för Hubertusjakt barbacka, ridit lektion barbacka. Enda undantagen vi hade var då vi jobbade med inridningarna, tillridningarna eller var ute och tävlade.
Vi gav upp utmaningen efter tre år(!) då vi inte längre skulle jobba ihop.
Det var kanske dumt. Inte att lägga ner utmaningen, men att sluta rida barbacka så ofta man kunde. Idag kan jag knappt trava rakt fram...
Försvann balansen under graviditeterna? Växte den bort med åren? Har jag tappat den? Eller vad fan har hänt? Lyser med sin frånvaro gör den iaf.
Nog om detta, nu ska jag ut med hundar och SmåMyror. Da sommardag is back in town!
Sommaren som vägrar ge med sig.
Kostnadsmässigt är det en enorm skillnad på att ha häst här gentemot i Sverige. Båda hästarna kostar mig ungefär lika mycket per månad som de gjorde var för sig innan. Och då ingår hö nu, det gjorde det inte i Sverige.
Å andra sidan så hade jag inte gråtit något vidare om jag fått köpa mitt egna hö, för jag fodrar dem tidsmässigt ungefär lika länge per år som jag inte fodrade dem i Sverige.
Ni som varit med ett tag kommer väl ihåg att jag var helt säker på att jag var först.
Jag kan redan nu utmana er om att jag troligtvis även kommer att vara sist.
(Herr Fux och Fru Silversvart, sista veckan i okt)
I år vill inte sommaren ta slut. :)
Å andra sidan så hade jag inte gråtit något vidare om jag fått köpa mitt egna hö, för jag fodrar dem tidsmässigt ungefär lika länge per år som jag inte fodrade dem i Sverige.
Ni som varit med ett tag kommer väl ihåg att jag var helt säker på att jag var först.
Jag kan redan nu utmana er om att jag troligtvis även kommer att vara sist.
(Herr Fux och Fru Silversvart, sista veckan i okt)
I år vill inte sommaren ta slut. :)
Lyllo mig
Fem över sju slog jag upp mina havsblå. Solen strålade för fullt och morgonstrålarna letade sig in vid sidan om rullgardinerna och målade mönster på väggarna.
Jag satte mig upp, gnuggade sömnen ur ögonen och kröp kvickt i ridkläderna. Sådana här dagar får bara inte gå till spillo.
T's mjuka gnäggning mötte mig då jag gick genom det våta gräset och Fru Silversvart kom småtravandes emot mig, tätt följd av Herr Fux. Jag blir alltid så lycklig, för det är klart att det är mig de är glada att se, och inte maten de vet att de kommer att få...
Solen värmde redan och jag lämnade Fru Silversvart utan täcke medan Herr Fux och jag styrde kosan ner mot sanddynerna och havet.
Idag var det en sån där morgon då jag får nypa mig själv i armen ett par gånger, för jag fattar nog inte riktigt hur lyckligt lottad jag är.
Jag satte mig upp, gnuggade sömnen ur ögonen och kröp kvickt i ridkläderna. Sådana här dagar får bara inte gå till spillo.
T's mjuka gnäggning mötte mig då jag gick genom det våta gräset och Fru Silversvart kom småtravandes emot mig, tätt följd av Herr Fux. Jag blir alltid så lycklig, för det är klart att det är mig de är glada att se, och inte maten de vet att de kommer att få...
Solen värmde redan och jag lämnade Fru Silversvart utan täcke medan Herr Fux och jag styrde kosan ner mot sanddynerna och havet.
Idag var det en sån där morgon då jag får nypa mig själv i armen ett par gånger, för jag fattar nog inte riktigt hur lyckligt lottad jag är.
Är du också ett blindstyre?
Ser ni den knallgula tennisbollen??
Den som MyrPappa kastar. (Nej, MyrPappa syns inte, han står till vänster omproffsfilmaren mig.)
Inte hundarna heller...
Den som MyrPappa kastar. (Nej, MyrPappa syns inte, han står till vänster om
Inte hundarna heller...
Havsgalopp Del 2
Här är den!
Den utlovade strandgaloppen.
På med säkerhetsbältena, så kör vi:
OBS: Passa volymen under galoppen. De´ bidde litt blåsi´ där ett tag. :)
Den utlovade strandgaloppen.
På med säkerhetsbältena, så kör vi:
OBS: Passa volymen under galoppen. De´ bidde litt blåsi´ där ett tag. :)
Havsgalopp med fulladdade batterier Del 1
Efter förra veckans blunder med oladdad kamera, så har jag nu gjort ett nytt försök.
Innan jag gav mig ner till stranden så ville jag prova bland sanddynerna, där det vanligtvis inte går lika vilt till.
Herr Fux skötte sig exemplariskt, batteriet var fulladdat och solen strålade. Oddsen var på min sida.
Jag inser ju, no doubt about it, att jag behöver göra något åt min filmteknik. Jag får helt klart ta och träna mer. :D
Hoppas nu att ni inte blir alltför snurriga i bollen. Ta ett stadig tag i datorn, så kör vi, 'cause this is how it went:
Jag är ungefär lika duktig på att pussla ihop filmklippen, som jag är på att filma. Men ni får stå ut. Ni ser, min fina lilla digitalkamera kan bara filma 30 sekunder i taget, sen måste den tänka ett tag. Därav alla avbrott. :)
Del 2, Strandgaloppen, publiceras lite senare. Ska bara klipp och klistra lite.....
Håll ut! ;)
Innan jag gav mig ner till stranden så ville jag prova bland sanddynerna, där det vanligtvis inte går lika vilt till.
Herr Fux skötte sig exemplariskt, batteriet var fulladdat och solen strålade. Oddsen var på min sida.
Jag inser ju, no doubt about it, att jag behöver göra något åt min filmteknik. Jag får helt klart ta och träna mer. :D
Hoppas nu att ni inte blir alltför snurriga i bollen. Ta ett stadig tag i datorn, så kör vi, 'cause this is how it went:
Jag är ungefär lika duktig på att pussla ihop filmklippen, som jag är på att filma. Men ni får stå ut. Ni ser, min fina lilla digitalkamera kan bara filma 30 sekunder i taget, sen måste den tänka ett tag. Därav alla avbrott. :)
Del 2, Strandgaloppen, publiceras lite senare. Ska bara klipp och klistra lite.....
Håll ut! ;)
Det är ju så mysigt så man dör
Jag håller på att kela ihjäl mig med M's fölunge. Eller, ja, egentligen är det ju stoet C's fölsing, men M äger dem.
Han närmar sig halvåret och är mer vild än tam utomhus. Han far och flänger och håller på att utvecklas till en helt underbar personlighet. Ett litet tag till dock och han behöver tas ner på jorden igen, för i hans värld är det han som är kung.
Vilket är bedårande charmigt nu när han är liten, men som blir farligare och farligare ju större han blir.
Inne i stallet är han lugn som en filbunke, och man kan göra precis vad som helst med honom. Bara han är i centrum, så är han nöjd.
Av någon anledning så har jag inte lyckats få ett enda kort på honom, men det här är så likt så att det skulle kunnat vara han. Så vi kan väl låtsas:
Han närmar sig halvåret och är mer vild än tam utomhus. Han far och flänger och håller på att utvecklas till en helt underbar personlighet. Ett litet tag till dock och han behöver tas ner på jorden igen, för i hans värld är det han som är kung.
Vilket är bedårande charmigt nu när han är liten, men som blir farligare och farligare ju större han blir.
Inne i stallet är han lugn som en filbunke, och man kan göra precis vad som helst med honom. Bara han är i centrum, så är han nöjd.
Av någon anledning så har jag inte lyckats få ett enda kort på honom, men det här är så likt så att det skulle kunnat vara han. Så vi kan väl låtsas:
Häng med på havsgalopp
Jag vet ju hur många ni är som är 'avundsjuka' på mina underbara ridvägar. Milslånga snirkliga sandstigar, branta sanddyner och kilometerlånga galopper på stränderna. Hovar som dundrar mot havsbottnen, saltvatten som stänker och manar som fladdrar i vinden.
Igår tog jag med er. Allihop.
I form av min digital/film -kamera.
Hur smart som helst ju.
Så Herr fux och jag gör halt i ena änden av stranden och förbereder filmandet.
Herr Fux är otålig och förstår inte alls vitsen med att stå still på stranden, men jag får snart igång kameran och ber honom skritta ut en bit i vattnet. Jag vänder upp honom utmed stranden och ger honom galoppfattning. Han slår en gång med huvudet och ger sig sedan iväg.
Då tar batteriet slut! Hur trött blir man på sånt?
[Infoga valfri ramsa]
Kunde inte någon ha kollat detta först? Och laddat batteriet?
[Infoga ytterligare valfri ramsa]
Ni fick inte hänga med den här gången heller....
Igår tog jag med er. Allihop.
I form av min digital/film -kamera.
Hur smart som helst ju.
Så Herr fux och jag gör halt i ena änden av stranden och förbereder filmandet.
Herr Fux är otålig och förstår inte alls vitsen med att stå still på stranden, men jag får snart igång kameran och ber honom skritta ut en bit i vattnet. Jag vänder upp honom utmed stranden och ger honom galoppfattning. Han slår en gång med huvudet och ger sig sedan iväg.
Då tar batteriet slut! Hur trött blir man på sånt?
[Infoga valfri ramsa]
Kunde inte någon ha kollat detta först? Och laddat batteriet?
[Infoga ytterligare valfri ramsa]
Ni fick inte hänga med den här gången heller....
Från nallebjörn till atlet
Innan jag gav mig iväg igår så såg Fru Silversvart ut såhär.
Både tjock och lurvig som nallebjörn. (Dessutom ligger sadeln waaay to långt fram, men det ändrade jag innan jag gav mig av, serni.) Lilla Lusan blev snudd svettig bara av att vara ute och skritta så jag har inte kunnat rida henne ordentligt på ett tag.
Men se vilket underverk en stycke J och en klippmaskin kan göra.
Hur snygg som helst ju. Och tjugominutersturen tog helt plötsligt bara sju minuter och hon var varken svettig eller flåsig.
Så nu jäklar, nu kommer hon inte undan längre. Nu är det sommarmagen som ska bort.
Både tjock och lurvig som nallebjörn. (Dessutom ligger sadeln waaay to långt fram, men det ändrade jag innan jag gav mig av, serni.) Lilla Lusan blev snudd svettig bara av att vara ute och skritta så jag har inte kunnat rida henne ordentligt på ett tag.
Men se vilket underverk en stycke J och en klippmaskin kan göra.
Hur snygg som helst ju. Och tjugominutersturen tog helt plötsligt bara sju minuter och hon var varken svettig eller flåsig.
Så nu jäklar, nu kommer hon inte undan längre. Nu är det sommarmagen som ska bort.
Lite ynklig, dårå.
Fast bara lite. Jag håller masken för allt jag är värd.
Bilden i lördags är tagen strax efter att jag gjorde höstens snyggaste avsittning. Herr Fux och jag var inte alls överrens och för första gången i världshistorien så förlorade jag.
Med råge.
För att göra en lång historia kort så for jag av i full galopp, landade snyggt framför/under honom och fick en klockren träff av hans ena framknä mitt på näsbenet, innan jag graciöst rullade vidare in i björnbärsbuskarna.
Trots både månar, stjärnor och fågelkvitter så kom jag på fötter och vidare tillbaka upp på hästryggen. Är den någon som ska vinna våra diskussioner så är det jag! Maken var till stor hjälp från backen och efter en kvart var segerbucklan åter på min sida och jag kunde äntligen åka hem och lägga mig i soffan.
Hade bra ont i huvudet hela kvällen och tryck i och bakom näsan, men kände mig bättre på söndagsmorgonen. Inte helt bra, men bättre. Och när J ringde och undrade om vi skulle rida så sa jag såklart ja.
Huvudvärken kom tillbaka igen, inklusive trycket, men jag var återigen något bättre på måndagsmorgonen. Fast nu var näsan måttligt svullen, och stel i nacken och blåmärkt på halsen, var jag också. Och ena knät.
For dock till hästarna direkt på morgonen och gav mig ut en sväng med Herr Fux igen. Kände mig inte så kry när jag kom tillbaka, men gav mig ändå iväg med Fru Silversvart också. Stannade hos J på vägen hem och fick Fru Silversvart klippt inför vintern. Huvudvärken blev ännu värre och så även färgen på näsan.
J är övertygad om att det är en spricka, men jag envisas med att det bara är en inre blödning i litet format. För det måtte väl göra djävelusiskt ont att få en spricka i näsan eller!? Och så ont har jag inte. Bara nästan. Fast mest bomull, liksom.
Maken är på mig som en pittbull över att jag ska ta det lugnt och låta bli hästarna ett par dar, men va fasen, jag rider ju inte med näsan, heller!
Bara trillar av, och det hade jag inte tänkt göra igen. Inte i brådrasket, iaf.
Bilden i lördags är tagen strax efter att jag gjorde höstens snyggaste avsittning. Herr Fux och jag var inte alls överrens och för första gången i världshistorien så förlorade jag.
Med råge.
För att göra en lång historia kort så for jag av i full galopp, landade snyggt framför/under honom och fick en klockren träff av hans ena framknä mitt på näsbenet, innan jag graciöst rullade vidare in i björnbärsbuskarna.
Trots både månar, stjärnor och fågelkvitter så kom jag på fötter och vidare tillbaka upp på hästryggen. Är den någon som ska vinna våra diskussioner så är det jag! Maken var till stor hjälp från backen och efter en kvart var segerbucklan åter på min sida och jag kunde äntligen åka hem och lägga mig i soffan.
Hade bra ont i huvudet hela kvällen och tryck i och bakom näsan, men kände mig bättre på söndagsmorgonen. Inte helt bra, men bättre. Och när J ringde och undrade om vi skulle rida så sa jag såklart ja.
Huvudvärken kom tillbaka igen, inklusive trycket, men jag var återigen något bättre på måndagsmorgonen. Fast nu var näsan måttligt svullen, och stel i nacken och blåmärkt på halsen, var jag också. Och ena knät.
For dock till hästarna direkt på morgonen och gav mig ut en sväng med Herr Fux igen. Kände mig inte så kry när jag kom tillbaka, men gav mig ändå iväg med Fru Silversvart också. Stannade hos J på vägen hem och fick Fru Silversvart klippt inför vintern. Huvudvärken blev ännu värre och så även färgen på näsan.
J är övertygad om att det är en spricka, men jag envisas med att det bara är en inre blödning i litet format. För det måtte väl göra djävelusiskt ont att få en spricka i näsan eller!? Och så ont har jag inte. Bara nästan. Fast mest bomull, liksom.
Maken är på mig som en pittbull över att jag ska ta det lugnt och låta bli hästarna ett par dar, men va fasen, jag rider ju inte med näsan, heller!
Bara trillar av, och det hade jag inte tänkt göra igen. Inte i brådrasket, iaf.
Vidrig, vidrigare, Prinsessan
Prinsessa my ass!
Ni ska vara vä-hä-häldigt tacksamma för att det här inte är någon doftblogg.
Då hade ni kr... vomiterat.
Ni ska vara vä-hä-häldigt tacksamma för att det här inte är någon doftblogg.
Då hade ni kr... vomiterat.
April, april.
Det fullkomligt dröp om Fru Silversvart och mig efter att vi överraskats av The Regnskur idag.
Tre minuter senare var det dock som om det aldrig hade hänt. Solen sken åter från en blå himmel.
Aprilväder va? Jag döper härmed om det till Brittiskt väder.
(11.00)
Trots att graderna inte tagit sig upp mer än runt 13 - 14 grader så bjöd em och kvällen iaf enbart på solsken.
(19.00)
Vad har ni haft för er en kväll som denna?
Tre minuter senare var det dock som om det aldrig hade hänt. Solen sken åter från en blå himmel.
Aprilväder va? Jag döper härmed om det till Brittiskt väder.
(11.00)
Trots att graderna inte tagit sig upp mer än runt 13 - 14 grader så bjöd em och kvällen iaf enbart på solsken.
(19.00)
Vad har ni haft för er en kväll som denna?
Ett stycke skönhet
Mitt hjärta och min hjärna ligger i vilda diskussioner.
Varför kan de aldrig gå hand i hand?
Föremålet för trätan den här gången heter L.
L är en liten secret crush som har legat och bubblat under ytan i snart två år och som nu börjar bli svår att hålla i shack.
L är en av unghästarna som jag håller på att rida in.
L är även till salu.
L är vacker som få.
*sucka*
Varför kan de aldrig gå hand i hand?
Föremålet för trätan den här gången heter L.
L är en liten secret crush som har legat och bubblat under ytan i snart två år och som nu börjar bli svår att hålla i shack.
L är en av unghästarna som jag håller på att rida in.
L är även till salu.
L är vacker som få.
*sucka*
Internet is up'n runnin'
Sorry, hörrni, för att jag utblivit. Internet har legat i dvala sen sist och fungerade först nu igen.
Herr Fux mår ganska ok. Nu.
En lång historia kort, så fick han upp smågrus innanför yttre hovväggen i början på sommaren. Det tog, med hjälp av bl a hovslagare, värmebandage och förbud att knata runt, drygt fyra veckor innan han blev ok. Jag började så sakta rida honom igen och han funkade riktigt bra.
Tills för en vecka sedan. Herr Fux blev stel och ovillig och inte alls på humör.
Ringde hovslagaren som kom i fredags och fick gräva ur stora delar av båda framhovarna, då gruset återigen letat sig upp och dessutom påbörjat en infektion. Så nu tvättar jag och håller kliniskt rent (!?) under hovarna och bandagerar och har mig för att ny skit inte ska komma in. Idag eller imorgon ska vi fylla hålen med 'Hoof Patty' och senare i veckan kommer hovis tillbaka och slår på skor över det hela.
Just nu sitter jag med klump i magen och kan inget göra mer än att hålla tummarna. För så sant som det är sagt: No hoof, no horse...
Men nog om detta och vidare till roligare saker istället.
Missionbloggen, eller Myra vs Jenny , är uppe och snurrar igen, och jag har precis lagt ut Jennys första uppdrag. Vansinnigt roligt.
Men ska jag vara helt ärlig så vete sjutton om jag vill att hon lyckas. Det kan omöjligt vara nyttigt för omgivningen...
Herr Fux mår ganska ok. Nu.
En lång historia kort, så fick han upp smågrus innanför yttre hovväggen i början på sommaren. Det tog, med hjälp av bl a hovslagare, värmebandage och förbud att knata runt, drygt fyra veckor innan han blev ok. Jag började så sakta rida honom igen och han funkade riktigt bra.
Tills för en vecka sedan. Herr Fux blev stel och ovillig och inte alls på humör.
Ringde hovslagaren som kom i fredags och fick gräva ur stora delar av båda framhovarna, då gruset återigen letat sig upp och dessutom påbörjat en infektion. Så nu tvättar jag och håller kliniskt rent (!?) under hovarna och bandagerar och har mig för att ny skit inte ska komma in. Idag eller imorgon ska vi fylla hålen med 'Hoof Patty' och senare i veckan kommer hovis tillbaka och slår på skor över det hela.
Just nu sitter jag med klump i magen och kan inget göra mer än att hålla tummarna. För så sant som det är sagt: No hoof, no horse...
Men nog om detta och vidare till roligare saker istället.
Missionbloggen, eller Myra vs Jenny , är uppe och snurrar igen, och jag har precis lagt ut Jennys första uppdrag. Vansinnigt roligt.
Men ska jag vara helt ärlig så vete sjutton om jag vill att hon lyckas. Det kan omöjligt vara nyttigt för omgivningen...