Bear with me. I'm not in the mood.
Du bad om hjälp.
Du ville slippa smärtan.
Du hade gett upp, det såg jag.
Det förstod jag.
Jag strök dig sakta över nosryggen, viskade lugnande att
'It's gonna be ok, girl. It's gonna be ok'
och intalade mig att du förstod varenda ord av vad jag sa.
Herr Fux och Fru Silversvart stod en bit bort, tillsammans med Herr Skimmel. De förstod helt klart vad som var på gång och höll sig respektfullt på avstånd. Magen knöt sig och ögonen tårades då jag tänkte på att eran tur också kommer att komma.
Måtte bara den dagen vara långt borta.
I tre timmar satt jag där i leran. Mörkret föll och kylan kom. Vi frös alla så vi skakade och fötterna var som stora isbitar. Veterinären arbetade tyst under ficklampans sken och det enda som hördes var din tunga ansträngda andning.
Du reste dig aldrig igen.
Men jag är inte ledsen. Du lider inte mer, och det är det viktigaste.
Du gav nästan trettio år av ditt liv till din ägare, och hon skulle ha hjälpt dig för flera år sedan. Din sista tid har varit jobbig.
Jag vill tro att du är ung och frisk igen.
Galopperar över de evigt gröna ängarna.
Får äta så mycket gräs du vill.
Det måste väl ändå vara far better än att gå här i regnet och leran och ha ont.
Men det var fasligt tomt i hagen idag, med bara tre, och inte fyra.
Jag har inte ens några vettiga kort av dig, men du skymtar ju faktiskt lite där.
Bakom den vackre fuxen.
Rest in peace, du lilla.
åh vilken sötnos, även om man inte ser så mycket :)
ha det fint!
Oj så sogligt. Jag känner att mina tårar bränner under ögonlocken & man får kämpa för att dom inte skall trilla över.
Nu slipper hon lida i varje fall. Söt som socker va hon.
Kram//S
Fuxen är som en skyddande ram kring henne på den vackra bilden.
Jag vet hur det känns - har själv suttit och smekt nosen och huvudet tills det har varit slut.
Åh..... sorgligt.......
Även jag har gråtit över djur jag förlorat.
Tröstar dej så här på avstånd via bloggen!!!
Nu har hon det bra, springer på gröna ängar, stannar till och äter gräs. Rullar sig i den bästa lerpölen hon hittar, får en massa nya kompisar och träffar säkert gamla också. Men det är jobbigt för de som blir kvar, så är det bara. Det är nog avslutet som är det allra värsta med att ha djur.
För någon gång måste man säga farväl, och det är alltid man själv som måste fatta det beslutet.
Kram
o shit...det är jobbigt att ta bort en "kompis"oavsett om det är sin egen eller någonanns.Tog bort min fast det inte var min utan en lånehäst i sommras..han var 20 år och slut i all ben och leder .Han och jag camperade i 7 år tillsammans .Saknar han fortfarande även fast man har en annan nu..ja visst är han fin!!så charmig och egen....bebis Ha de bra
Men näää...vad ledsen jag blir... :(
Men lidandet är slut och nu är hon fri, springer i solen på gröna ängar, flyger fram med lätthet. Och för henne finns du alltid där precis som hon alltid kommer att finnas där hos dig.
Massor av goa kramar
Liselott
Kram! Sess
Kan bara hålla med alla andra. Kramar!
Usch, kan inte kännas roligt. Men som de andra skrivit och som du själv skrev så har hon det bättre nu....
Kramiz
En av de värsta sakerna i livet är att måsta ta bort sin häst... Hon har det nog mycket bättre nu om det är så att hon gick och hade ont.
R.I.P
Att förlora sin älskade vän är tungt. Men håller med alla att hon har det bättre nu, även om det i stunden inte är någon tröst. Alla som säger "det var ju bara ett djur" förstår inte alls hur det är. Dom är mer än "bara ett djur"..jag gruvar mig för den dagen min katt inte kommer finnas längre..usch..
Tänker på dig vännen...kram
Det är tungt, sådana här beslut. Då är det tufft att vara djurägare men en viktig del av ansvaret...Tyvärr...
Alla:
Tack ni. Jag har haft ett par låga dagar, men nu ska det väl vända igen. Up, up, up we go.
Kram
( Välkommen Sötsaksbloggen. :) )
Har haft fullt upp och inte hunnit läsa. Att ta bort ett djur, vilket det än må vara, är tufft, har själv tagit bort många hundar under åren. Att låta en gammal hund somna in har aldrig känts direkt svårt. Jag har känt tacksamhet över alla åren, men jag saknar dem. Men när man får ta beslutet "för tidigt" är det värre.
Jag har ofta känt mina hundar efteråt, de följer med i skogen och "morsar". Det kommer hon att göra också, och det är något alldeles speciellt.
Kram på dig!
Buuuääää lipar ögonen ur mig!! Var det den lilla vita ponnyn som jag träffade tror hon hette Dotty??
Kram på er!
Fi: Nope. Inte Dottie, hon lever och mår alldeles utmärkt. Tack o lov.
Detta var lilla Tonto, cushings-ponnyn, som kom bara nån vecka efter att du åkt hem.
( SmåMyrorna pratar fortfarande om att du kom till MyrMormor i julas. Det var en hit! :) )