Sommarlov

Hjälp.

Småmyrorna fick sommarlov.
Med sommarlovet kom det fina vädret.
Och med det fina vädret tog livet överhanden.
Jag är banne mig fullbokad från morgon till kväll.
Med somriga och roliga saker.
Och det är hur underbart som helst.

Bloggen kommer dock blir lidande. Men vad gör det.
Förr eller senare blir det ju höst och vardag även i MyrStacken.

Kanske förr men förhoppningsvis senare.
Ses då!

Smörsångar-look

LillMyra tvättade håret igår. Själv.
Med babyolja.

Nu har vi tvättat det två gånger till. Med schampo.
Märks knappt.


LillMyra tycker mamman är onödig. Men det går på ett ut.
Mamman tycker LillMyra är rätt onödig också.

Idag ska vi tvätta det igen. Mamman har tröttnat.
Det blir med diskmedel!

Fotomodeller

Ston med föl.
Ack så underbart.
Ack så vackert.
Men fanimig ett helt företag att fota.


Antingen är de för långt bort.


Eller så går de iväg.


Eller så är de för nära.


Men så äntligen. Kolla in supermodellerna.

Huvudbry

Mitt arma hår har ju utsatts för det mesta ett hår kan tänkas gå igenom. Vi behöver inte gå in på tonårs-åren, av olika anledningar, men ni kan få se ett axplock från de senaste tre åren. För jag har faktiskt lugnat ner mig. Med åldern, kanske.
Håll i er. Eller kanske ännu hellre. Blunda.
Extensions och många blonda och bruna nyanser.

Blonderat med rosa underhår. 'Så-gott-det-går-utborstat' självfall.

Cendreliknande. ( Don't mind the Magic Hat! )

Trefärgat. Blond, svart och rosa.

Trefärgat. Svart, rosa, magenta.

Mörka bruna nyanser. Rakt.

Svart, brun och blond.

Blond med svart underhår. Spikrakt.

Och som nu då. Ännu mer blond. Självfall.
Och ibland även hysteriska lockar...

Ni ska veta att jag har bitit mig i tungan ett flertal gånger, för att INTE lägga in egna åsikter vid bilderna. Jag tänker INTE påverka åt något håll.
För.
Nu börjar det rycka i 'göra-något-åt-håret'-nerven igen. Och jag vill såklart ha ERA åsikter.

W h a t T o D o ! ?

Alarmerande sömnbrist

Jag tyckte jag var jätteduktig igår - fredagkväll och allt - som var isäng inte alls långt efter midnatt. Slumrade sött redan före ett, och jag kan ge mig den på att jag drömde rosaskimrande drömmar också. Iaf vill jag tro så.

04.38 vaknade jag med ett ryck. Det tog en tiondels sekund sedan hade jag fattat läget. Hoppade i morgonrocken och rusade nerför trapporna.
När jag så stod där i dörröppningen, med morgonrocken på svaj och en hund på var sida, så kände jag mig plötsligt ganska felplacerad. Vad trodde jag egentligen!? Att jag är en superhjälte? ( Det är ni ju många som påpekar annars. ;) ) Att morgonrocken i själva verket var en mantel? Att jag skulle klara av vilka inbrottstjuvar som helst? På egen hand. Visserligen med hjälp av hundarna, men ändå. Kom igen, Myra!

MyrPappa kom iaf och stängde av larmet. Kollade igenom studion och det fanns inte ett spår av någonting. Skumt.

På med larmet och back to bed.
Tog en stund innan jag somnade om. Tankarna for en del.

06.21 vaknade jag återigen med ett ryck. Favorit i repris.
Förbannade larm!!

Återigen en tom studio, utan minsta tecken på försök till inbrott. Inte ens en stackars instängd katt att kunna skylla på. Tomt och lugnt som i graven. Mycket skumt.

Och jag sov inte mer den natten.

Myras Sommarplåga

Just can't get enough.


Kid Rock - All summer long.

Kan knappt bli bättre. Eller jo. Ju högre den spelas - desto bättre är den! *nicka*

Vad har ni för 'favorit-sommar-låt' iår??
Länka gärna om den finns på nätet. Jag vill såklart höra.

Mammas evertebrat

Jag blir bara mer och mer övertygad om att LillMyra tillhör evertebraterna.

Men jag hittar inget om henne på deras hemsida. Kanske det är dags att kontakta dem.
Men frågan är; Hur kommer hon att reagera på att förvaras i alkohol???


Dumpad? Eller vilse?

Ni kan inte ana vad jag gjort idag.
J och jag var på väg hem från havet med hästarna (ja att jag är ute och rider kunde ni väl gissa!) och skulle precis till att passera en av de större rondellerna i utkanten av grannbyn, då vi båda hör ett hiskeligt skrikande. Det tog en stund innan vi lokaliserade vad det var, och var det kom ifrån. Men så fort vi fattat poängen så kastade vi oss, med livet som insats, rakt ut i rondellen och stoppade allt vad trafik hette. Tur man har lugna och trygga hästar.
Och av hoppade J och fick fatt på en panikslagen liten kattunge! Mitt i rondellen sprang han omkring och skrek hysteriskt på hjälp. Såklart var det ingen bilist som kunde höra, och det var rena rama turen att vi lyckades uppfatta det över trafikljuden. Men hjälp, så han skrek den lille.
Vi lyckades få in honom innanför J's jacka och så red vi hem så snabbt och smärtfritt vi kunde, utan att skrämma ihjäl den lille stackar'n. Han tyckte det var sådär kul att rida... J har rivsår på halsen.
Sadlade av och fixade hästarna kvickt och så in i bilen för att köra hem till J. Han tyckte inte om att åka bil heller... Jag har också rivsår på halsen.
Men nu är han i tryggt förvar hemma hos J, och imorgon är det vi som åker till veterinären för en servicekoll på denna lille rackare, och är det ingen som letar efter honom så får han stanna kvar hos J.


Vad föreställer det mystiska fotot?

Lämnade iväg en pirat och en TigerLilja till skolan.


Satte mig sedan för att rensa mobilen på foton. Igen.
Och detta pga att den där TigerLiljan hade lagt beslag på mobilen kvällen innan. Igen.


Så långt inga konstigheter. Även om jag nu har 50-talet liknande kort till.
Men det här?

VAD är det här??

Min vilda fantasi är inte ett dugg bra att ha när jag försöker komma på svaret.
Jag pendlar mellan sex-scenen i Titanic och skräckisar såsom The Ring och Gothica på nolltid, och inkluderar varenda möjlig ide´ däremellan.

Hjälp mig! Vad sjutton föreställer det!?

Life goes on

Om fler insåg storheten i att ha hästar i sitt liv, skulle världen vara så mycket bättre.
Få saker får en må så bra. Dessa underbara djur är som balsam för själen.
Speciellt den som är lite naggad i kanten.

Medan SmåMyror tillbringade söndag em och kväll med MyrPappa, så spenderade jag tiden på hästryggen. Först upp till R för att rida hingstarna. Första gången
gick ju sådär, men vi börjar lära känna varandra nu. Var tom så kaxig att jag tog med mig mobilen. För att ta lite kort. Det är ju så underbart vackert.
Det skulle jag kanske inte ha gjort. Mr Black fullständigt flippade av ljudet varje gång jag tog en bild (jodå, jag var såklart tvungen att testa mer än en gång... för att vara på den säkra sidan. jue.) och jag var lite för trött i luvan för att komma på att man faktiskt kan stänga av ljudet.

Kolla in Mr Black. These are not happy ears.

Efter två timmar och tillbaka ute på vägen nedför berget igen, kom jag dock på att filma låter ju inget. Och grabbarna grus var vid det här laget ganska så spaka, så en liiten filmsnutt fick jag ihop och kan bjuda på. Det är fantastiskt vackert.
Det är dock mer än vad man kan säga om kvalite´n på filmen...

Ett par kort inifrån stallet finns ju också.


Även om det inte är bilder som är till någon av herrarnas direkta fördel...
Tur de inte bryr sig.

Därefter så bar det av raka vägen tillbaka till Herr Fux och Fru Silversvart, där J redan väntade. Ytterligare dryga två timmar på hästryggen hägrade.
Och kvällen var alldeles, alldeles underbar.


Drömmer ni om att få galoppera in i solnedgången? Häng på då.
Tyvärr bjuds det bara på 20 sekunder. Men underbart är kort. Har jag hört.

Det har gått en vecka nu.

Ursäkta avbrottet.
Men jag har varit lite låg.

Mitt inre leker hela havet stormar. Flera gånger om.
Känslorna slåss, men ingen vinner.
Och samtidigt slungas jag mellan hopp och förtvivlan inom loppet av en millisekund.
För att strax slungas tillbaka åt andra hållet igen.

Saker ställdes på sin kant, marken försvann under fötterna och hela världen rasade.
Jag har varit på botten. Och vänt. Tagit mig en bit upp.
Bara för att trilla ner igen.

MyrStacken har rubbats. De stigar och tunnlar jag så vant har färdats genom under så lång tid ser inte längre ut som de brukar.
Framför mig ligger istället jobbet att trampa up nya.

Det är obeskrivligt svårt att titta på när tio år av ens liv kliver ut genom dörren.
För allra sista gången.

Trots att framtiden är oviss, och trots att jag fortfarande är skakig i benen efter fallet, så har jag börjat den strävsamma resan uppåt.

Inget har hittills knäckt mig så mycket att jag inte klarat av att både resa på mig och att klättra upp igen. Även om det kan ta tid. Även om jag ofta behövt hjälp. Även om jag ibland har tvivlat.

Inget kommer heller denna gång få mig att stanna kvar på botten. Hur sakta det än kommer att gå, hur många pauser det än kommer bli och hur många bakslag det än kommer innehålla, så är det uppåt jag siktar.

Men fan vad långt det är.

Och LillMyra hjälper till på sitt egna lilla vis. Genom att vräka på
en av favoritlåtarna på högsta volym. Gång på gång på gång. Dag efter dag efter dag.

And the answer is

Ni var två som gissade rätt.
Hundutställning var det. För hela slanten.
En sån där hysterisk en. Som håller på i fyra dagar, för att hinna med alla raser...

Jag var med och assisterade J och hennes dotter B. Fast ni kanske ska byta ut 'assisterade' mot 'åt upp större delen av deras medhavda fikakorg'.
B har en liten Welsh Terrier tik. En relativt ovanlig ras, och det var inte mer än 17 stycken på plats.

Medan J och B gick lös på lilla Mollys och hennes päls, så satt jag i en av våra medhavda stolar med 6 månaders bebis, äggmacka och kamera i knät. En mycket intressant kombination...

Dessutom var större delen av min koncentration utspridd åt alla möjliga andra håll.
I ringen brevid tex var det Staffarna som regerade.


Och i tältet snett emot visade de ståtliga Varghundarna, Borzoierna och Salukisarna upp sig.


Det roligaste av allt var att jag träffade på både Luzern- och Hamiltonstövare också.
Kameran sov dock precis då. Vilket inte bebis gjorde...

Guess

what I'm doin'?

Sex är inge bra

Att gå upp klockan sex är inget bra för en Myra.
Jag behöver redan gå och lägga mig igen.

Men det går ju inte.
Jag blir hämtad halv åtta...

ZZzzZZzz

En bit av Fulens kärlek

Nog för att Fulen - trots sin brist på nämnvärd intelligens - strör kärlek omkring sig som pollen om våren, och att ingen går direkt säker för hans kärleksförklaringar, så väljer han dock något vilka som ska gillas, tyckas om, älskas och avgudas.

Och ibland lägger han faktiskt ihop ett och ett. Tom ett plus två.

Så fort han hör den där svarta lilla skåpbilen så håller han på att fullständigt krypa ur skinnet. Hela han skakar och ögonen går i kors. Samtidigt har han svårt att hålla tyst. Låter som om en trasig visselpipa har fastnat i halsen på honom. På tvären.

Han har sen länge kommit på, serni, att ut ur den där svarta lilla skåpbilen kliver Hovis.
Och Hovis verkar hovarna på hästarna.
Och ger hovbitarna till hundarna.
Lycka! säger Ful. (Men inte vi som behöver lukta på fisarna efteråt. Fy f*n! säger jag bara.)

Fulen fullkomligt dyrkar marken som Hovis går på. Han är fasligt hjälpsam också.

Eller är han bara hungrig nu igen...?


Ett träd, ett balsnöre, och en LillMyra