Myras Mysterier

Att bo utomlands med familjen. Och den ständiga längtan efter saltlakrits...

Håll er på replängds avstånd, för idag blixtrar det i MyrStacken. 

Taskigt tålamod och kort stubin, det vet vi alla att jag har. Och arg och irriterad kan jag vara hundratjugoen gånger på en dag om det skulle vara på det viset. Men får jag bara spotta och fräsa till ett par gånger så går det över rätt fort sen, och livet flyter på så mycket lättare. 

Men heligt tokförbannad och skogstokig - det är det inte ofta som jag är. 

Idag är jag det. 

Många bäckar små, vägran att slå av på tempot, och för lite sömn. Det tror jag är tjuvarna i dramat. Ganska så säker faktiskt. 

Det började med den vackra, men ack så stökiga, fullmånen, som gjorde att min nattsömn som vanligt kom i obalans, sen fick influensan ett grabbatag om hela mig och sömnen de senaste nätterna har varit mer eller mindre obefintlig. Jag snorar istället för att sova... Och muttrar. 

Maken, som har den manliga delen av influensan, gör åt den lilla energi han har för att hålla studion i rullning. När han väl är hemma så beter han sig som en urvriden disktrasa. Liggandes i soffan. Kraken. Bah! 

SmåMyrorna, som hittills har varit friska och besuttit wa-ha-hay to much energy, börjar nu få känning av febern och lägger sin energi på att jävlas. Med allt och alla. Så mycket det går. Och lite till. Syskon har man enbart för att ställa till det för, och föräldrar har man enbart för att mentalt ha ihjäl. 

Jag fick sitta som en stridssköld mellan de två i soffan igår kväll, och ingen var så glad som jag då de somnade, och jag kunde ta ett sista ryck med saker och ting för att sedan stupa isäng själv. Redan före midnatt. So much för en lördagkväll, liksom. 

Strax efter fem på morgonen var MyrPappa nere i vardagsrummet. Stängde av TV'n, frågade vad det var som försigick och bad dessa små bedårande monster till SmåMyror att knipa igen och gå och lägga sig. 

Halv sju var det jag som var nere och vänligt men bestämt talade om att det var alldeles fel tidpunkt på dygnet att ha disko -med kakor och Fanta- till svenska melodifestivalslåtar från 2005. 

Kvart över åtta var det jag som stövlade ner och spottade som en kobra och fick fram att man inte behöver skrika till varandra -så det hörs över hela byn- då man inte befinner sig på mindre än två meters avstånd ifrån varandra. Och man behöver definitivt inte göra det vid sidan av det vidöppna fönstret. 

Tjugo i nio var det jag som kom in 

-efter morgonpromend med Prinsessa och SmåMyror- 

och bokstavligen fick bita mig i tungan för att inte högljudt önska mina älskade små barn till varmare breddgrader. Jag lyckades med stor möda att få det till sängen istället. 

Och där ligger de nu. Som små lamm. Alldeles tysta. Men ack så klarvakna. Och funderar, kan jag tro. Vad det egentligan var som hände. 

Och Maken han sover. Som en liten gris. Helt ovetandes om vad som skett efter att han skickade dem isäng tidigare i morse. 

Och här sitter jag. Fortfarande upprörd. Fortfarande rg och besviken. På dem. På mig. På läget. Och vi som ska på Hunter Trial idag. Helst åkt redan nu. 

Samvetet börjar komma ifatt mig. Det dåliga, såklart. Och önskan om styrka och ork att hantera humöret i dessa - och liknande- situationer är stark.  

Önskan om att vara kapabel att istället för att fullkomlligt tappa fotfästet, kunna sätta mig ner i lugn och ro och prata med dem. Prata med dem så de förstår och sedan ge dem en stor kram. Och så är allt bra igen. Tillbaka på banan, liksom. 

Men det kanske inte är försent. Det är alldeles undebart väder ute. Hästtävlingarna går av stapeln oavsett vad jag gör. Och är. 

Och klockan är bara halv elva. Vi har hela dagen framför oss. Och varför inte få det till en bra sådan? 

Jo, jag ska nog in och kramas med mina barn ett tag. Kanske tom Maken. 

Sedan ska jag plocka fram frukost. Och ordna picnic-korgen. 

There's no time for sorrow. 

Ska bara snyta mig först. 

Och knarka lite pareacetamol. 

Ingen är Stålkvinnan hur mycket man än vill. Det har i alla fall jag varit tvungen att bita i det sura äpplet och förstå. Är man sjuk har man inte mycket till tålamod och pedagogiskt sinne kvar. Det är bara så. Ta hand om dig själv nu.



Massor av krya-på-er-kramar till er alla, men mest till Myra!

Det låter som du har haft ett litet helvete det senaste dygnet. Är man sjuk så är man sjuk. Bind fast småmyrorna i sängen och ljudisolera deras rum. Jag vet att man inte ska göra så men ändå. ;) Sen tar du en kopp te och kurar ihop dig i soffan en stund och somnar skönt ett par timmar. Dream on. Krya på dig.

Kram

Foppalina

Du ska inte ha dåligt samvete.

Ingen orkar med hur mycket som helst. Det finns gränser. Jag förstår att du hellre vill förklara för Småmyrorna men ibland är det liksom inte så lätt. Och jag menar alla är vi mänskliga och gör inte alltid som vi brukar göra.

Du är trött & förkyld - för mig är det liksom självklart att man inte är på solskenshumör då.

Jag hoppas du ligger och vilar nu. Det behöver du vännen.

Take care

Hörru, du borde vara hemma och vila dig, kurera dig. Proppa i dig Paracetamol i mängder. Och inte ha dåligt samvete. Vissa dagar blir helt enkelt inte som man har tänkt sig. Gomseglet fladdrat för fullt segel i vinden av skällsord när det inte blir som man vill. Som man har tänkt sig.



harklar mig för att få gomseglet på rätt plats och inte i halsen där det nu befinner sig



Stor kram Liselott



Och ja, jag är tillbaks från min EXTREMT långa bloggpaus. ;)

Gnallfia ;)



Har jag inte lart dig att man ska planera sin tillvaro battre? Herrejosses!



Ska jag behova komma och halsa pa igen och ge dig lektioner?! :D

Hua, sicket levandes....Det är det sista man behöver när man är fuk ju....

;-)

Hoppas att småmyrorna coolar ner sig och att du blir kurerad snart...

kramizar

Märtagreta: Nej, te veckan nytta!? Men jag blir bara så besviken på mig själv. Att jag inte orkar mer. Jag vet. Dumt. Men lika sant för det.



Malde: Nej, jag vet. Jag biter också i det sura äpplet. Gång på gång. Jag är en jäklans dummer...



Foppalina: Sååå lockande det låter! Och har jag nu redan gått över styr så kan jag kanske fortsätta ett tag till? :D



Jules: Ligger och vilar...? Eh... Jodå. Hela tiden. harkel :D



Liselott: Jag försöööker ju kurera mig. Fast inte med att ligga still, kanske... ler stort



Jenny: Hahaha. Jaa tack. Vill du det!? Fast.... Du åker väl bara åt andra hållet nu för tiden... mutter :)



MissyElliot: Ena myran är i skolan igen och jag har bara en hemma. Lungt som i graven. Om jag överdriver det hela lite.... :D