Vilken helg. Plus nagra dagar till.
Nan vill mig ont.
Pa riktigt.
Forst blir jag av med mina tva sota tjejer som rider lektion. Den ena pga av att hennes mormor fatt cancer och de har det turbulent hemma, och den andra har dackat i influensa och ska sedan ivag pa tre veckors semester. Mina tankar ar hos dem alla, men min planbok saknar dem och jag far nu be Maken att betala precis allt som har med hastarna att gora. Och just nu ar det lite mycket dar. Med hovslagare, hovbolder, bandage mm och kortsiktiga akutlosningar med tanke pa lera och vata.
Och uppe pa det aven oron och frustrationen over mina sma alsklingar, dara.
Sedan packar laptopen ihop. Harddisken. Dod. Och jag kommer troligtvis bli av med drygt 3000 bilder och ett hundratal filmklipp som jag inte brannt ner pa skiva an. Vi far se vad Maken kan trolla ihop. Han ar en guru da det kommer till datorer, men harddiskar brukar inte alltid vara sa samarbetsvilliga alltid. Speciellt inte efter att de har sagt upp sig.
Just nu ligger min lilla laptop i vardagsrummet och vantar pa battre tider, och jag rumstrerar pa Makens dator i studion. Har ni markt att han inte har a, a, och o...
Sen ar det dessutom lite andra saker som tynger ner ocksa. Saker som inte direkt har med mig att gora, men som tar mycket energi anda. Sa indirekt sa blir jag inblandad. Inget jag vill dela med mig har om, bara. Lite for privat.
Och sen, som om det inte var nog med skit, sa gar min alskade farfar bort ocksa.
Det ar andra dodsfallet inom slakten bara nu i host. Jag kanner mig liten och ynklig. Maktlos och otillracklig. Och fasligt, fasligt langt borta.
Idag tog jag mig en langre tur med Fru Silversvart och Prinsessan. Behovde rensa tankarna lite. Drar ivag, och av nagon oforklarlig anledning sa svanger vi hoger istallet for vanster. Valjer langre och trakigare stracka pa asfalt istallet for gras och sand. Detta gor att vi passerar B och S, de tva gamla araberna som tillbringar sin sista tid med att bara ata gras och fa vara pensionarer. Bada ar runt trettio-strecket. Jag ser pa langt hall att allt inte ar som det ska med S...
Hon har lyckats fa in ena bakbenet i en av kryssgjordarna pa tacket, och ju mer hon drar for att komma loss, desto hardare dras allt at.
Kastar mig av Fru Silversvart och far binda henne i grinden. Med tyglarna. Jag hann tanka att med min tur just nu sa skulle hon val rycka till av nagon anledning och dra sonder munnen med bettet, men vad hade jag for val..? Kunde inte lamna stackars S.
Kommenderade Prinsessan att satta sig brevid Fru Silversvart och vanta och borjade sedan ta mig over grinden. L ar livradd for tjuvar och allt vad folk heter, sa det ar mer eller mindre omojligt att ta sig in utan nycklar. Hon har grind, galler och taggtrad. Allt i en salig blandning.
Efter lite klattrande, krypande, klangande och svarande sa kom jag iaf over. Ganska helskinnad dessutom. Och nu var all koncentration pa S. Nastan. Holl ett vakande oga pa Fru Silversvart och Prinsessan ocksa. De stod dock som tva ljus och studerade vad jag holl pa med.
S var inte direkt medgorlig. Hon var mer an trott pa att sitta fast med bakbenet och borjade dessuton fa problem att halla sig staende pa tre. Vad som kandes som en hel evighet och ytterligare ett gang svordomar senare sa fick jag iaf loss benet och S kunde aterigen sta pa fyra ben. Eller inte....
Jag undrar hur lange hon suttit fast egentligen. Hur lange hon statt pa tre ben, med det fjarde i en onaturlig vinkel upp emot magen. Forst kunde hon inte ens stracka ut benet, hon holl fortfarande upp det. Jag fick iaf kanna igenom henne ordentligt och efter lite massage sa satte hon ner det. Men hon kunde fortfarande inte ga. Det andra bakbenet hade last sig.
Masserade mer samtidigt om jag ringde A, som ager henne. Hon skulle komma direkt. Medan vi pratade sa fick S upp lasningen i benet och kunde ta nagra steg. Men istallet for att allt skulle vara frid och frojd, sa borjade varenda muskel i hela bakdelen rycka och krampa pa henne. Hon maste suttit fast ett jakla tag, stackarn. Med sina gamla leder. Fy, sa jag led med henne.
Ryckningarna lugnade dock ner sig ganska snart, aven om det inte slutade helt, och hon kunde ta sig de tio metrarna till vattenkaret. Torstig som bara den.
Men nu var hon loss, stod ganska stadigt, hade bara lite ryckningar och A var pa vag och ska ringa mig sedan for att tala om vad som hander.
Jag borjade den modosamma klattringen for att ta mig ut till Fru Silversvart och Prinsessan igen. Mina anglar. De hade inte rort sig ur flacken nan av dem.
Men so much for att rensa tankarna. Nu fick jag ju an mer att oroa mig over...