Ett, två, eller flera?
Varför är det alltid en standardfras att fråga någon 'När kommer nästa?' eller 'Planerar ni inte ett syskon?' osv, så fort det rör sig om en familj med endast ett barn. Det behöver väl inte alls vara sämre att växa upp som ensambarn. Det kan mycket väl vara till fördel också.
Vad tycker ni?
För och nackdelar med ensambarn, och för och nackdelar med syskon?
Och ett eller flera syskon?
Från olika synvinklar. Som syskon, och som förälder.
För tycka om det kan man göra, och ha åsikter, eller hur.
Även om det nu inte finns några rätta svar. Tycker inte jag, iaf.
Sen kan man ju alltid fundera över det där med skräpmat också.
Påverkar det verkligen puberteten??
Jag tycker att det är viktigt med syskon för att barnen ska lära sig hänsyn och respekt för andra människor. De har då någon annan att ta hänsyn till och även föräldrarna agerar i många fall annorlunda om de har ett barn eller fler. Det är nyttigt för barn att inte vara centret för all uppmärksamhet.
Jag har ju alltid levt med ett syskon, så jag vet inte hur det är att vara ensambarn, men visst har man drömt om att vara det nångång :)
Jag tror att syskon är bra, när jag ser på min brorsdotter som är ensambarn, så är hon mera "krävande" med att bli sysselsatt hela tiden än tex vi när vi var små. Samt att jag har lärt mig mycket av min bror genom åren. (på gott och ont) Som barn nr två så tror jag att man lär sig saker snabbare, för att man har ett äldre syskon som man ser upp till och härmar hela tiden..
Med syskon så får man lära sig att dela, samsas och ta hänsyn och man får lära sig att prioritera saker.
Jag vet inte svaret heller, men jag vet att jag aldrig skulle vilja vara utan min syster!!!!
:-)
Så jag är för syskon, sedan hur många, det beror väl på familjen...
Jag tycker personligen att det är ganska gött att ha en bror att umgås med ibland. Nog för att det inte var förrän i somras som vi faktiskt började komma på lite samma plan och kunde umgås utan att slåss och bråka hela tiden. Nu är vi minst lika knäppa i huvudet och kan sitta och garva åt precis allting, bara för att. Så jag är glad över min bror.
Sen vet jag inte om jag skulle vilja ha fler syskon. Kanske det skulle bli lite för mycket om vi alla skulle vara som vi nuvarande är... ;) men ett som är säkert är iaf att jag inte skulle vilja vara ensam!
Inte för att jag tror att det är något fel med att vara ensambarn, allt är så himla "det beror på". Det beror på föräldrarna, omständigheterna, ja allt.
Vad jag ville få fram är iaf att utan min bror (som ibland nog KAN - fortfarande - vara en pain in the ass) skulle det vara vääääldigt tråkigt!
det är mycket som är bra med att ha en syster kan jag säga. Men vad jag framförallt ville kommentera är att jag tycker att folk är alldeles för intresserade av hur alla andra gör. Det är ett sånt jävla tjatande om hur det "ska" vara: för få barn, för många barn, inga barn. Har tänkt på det både med tanke på Magdalena Ribbing-spalten i DN och Katrin Zytomierskas blog på sistone. Kan inte folk få bestämma hur dom vill leva sina liv och ha eller inte ha barn (eller hur många) alldeles på egen hand utan att omvärlden lägger sig i och bedömer riktigheten i alla andras beslut.
Klart man ska ha syskon, vem ska man annars skylla på o låna pengar av??? Va??
Jag har en syster, och två styvsyskon, guben har inga. Själv har jag fyra barn, men då det är 18 år mellan trean och fyran får jag ständigt frågan om vi inte skaffa henne ett syskon. Hon har stor glädje av sina syskon och har mycket små barn i sin omgivning. Jag vet inte jag, tror nog ensambarn blir mera uppmärksammade, men om det är fel eller inte, det beror väl på. Många ensambarn klarar sig bättre i vuxenlivet, då de inte är rädda att ta för sig, flera chefer är ensambarn. OM jag kunde välja, det vill säga om jag inte var så gammal (haha) på papperet, skulle jag yrka på att vår dotter skulle ha ett syskon. Nu känner jag att det nog kommer gå fint för henne ändå. Eftersom jag har "van" mamma, så tror jag inte jag skämmer bort min dotter mera än vad som är normalt. Guben däremot är "lättköpt" och har extremt svårt att säga nej till sin prinsessa. Det är "good cop, bad cop" här i familjen. Det kan ju bli problem, eller så blir det bara så som det brukar när man har med mig att göra att mina regler vinner i längden. Barn behöver normer och regler, ansvar, och min erfarenhet är att barn är smarta nog att se det.
Ska läsa det där om maten och tonåren, så jag kan inte uttala mig än.
Jo, jag blir nästan chockad när folk frågar mig om vi inte ska skaffa ett syskon till Tittilila, jag blir ju 44 nästa gång!!! Hur tänker folk. Att hon kom var ju en chock bara det, en glad chock men inte väntad om än efterlängtad djupt där inne. Vi hade ju givit upp, då kom hon! Tadaaa!
jag är s.k. "faktiskt ensambarn", dvs äldst i syskonskaran med minst 6 år till nästa unge. I mitt fall är det 8 år. Jag har absolut ingen "nytta" av min syrra. ända gångerna jag påminns om hennes existens är när hon ber mamma hälsa de få gånger jag pratar med mamma i telefon.
Jag anser att sålänge det är under fyra års skillnad på syskonen så är det bra. Men som faktiskt ensambarn har det bara inneburit problem för mig.
När jag var tre fick jag en lillebror som tyvärr inte klarade sig i mer än fyra månader. Hade han levt idag så hade jag säkert gillat honom mkt mer än vad jag gillar min syster idga.