Och så levde de lyckliga...
Det har jag inte. Inte ett ord, tror jag minsann. Det måste vi ändra på.
Jag bodde vid tillfället tillsammans med två killkompisar i en liten tvåa på första våningen, och livet kretsade kring att ha så roligt som möjligt, mest hela tiden. Eller iaf vid sidan om vardagens alla måsten.
En av mina kära kombos hade med sig en barndomskompis hem en natt efter krogen.
Kombon hade jobbat och var spik nykter och aptrött.
Jag hade precis kommit hem från annat håll och var duktigt berusad och dödligt trött.
Barndomskompisen, eller Blivande Maken om ni så vill, var lagom rund under fötterna, i kalasform, och inte ett dugg trött.
Trevlig som jag är (det är nu alla nickar instämmande! Unisont, liksom.) höll jag honom sällskap där i vardagsrummet till långt in på morgonkvisten.
Det enda jag kommer ihåg dock, är att han drack Baileys ur en äggkopp. Men jag vet att vi hade urkul och skrattade så vi grät.
Eller iaf jag. Grabbar gråter visst inte. Så ofta.
Dagen efter kommer jag inte ihåg någonting av, men ett par dagar senare ringde Barndomskompisen på min mobil och frågade efter kombon.
Man kan ju spekulera i hur han hade fått tag på mitt nummer, och varför han inte ringde kombon direkt... ;)
Hur träffade ni era respektive?
*Nickar instämmande*
Tack! Trevlig läsning! Och tänk, du kom hem och var lite småsur över att inte ha släpat hem en karl och vips dök han upp. :) Underbart!
Lovar att svara på din sista fråga asap...
PS Baileys är mumma.
Det var härlig läsning! Äntligen, för du har ju läst hur min Make och jag träffades ;-)
hmm, jag lever efter 2 motton.
1: Man får göra allt om man inte frågar först.
2: Det jag inte kommer ihåg har aldrig hänt.
Detta kommer in under nr2.. oc kanske lite nr1 om jag tänker efter :)
Det sjunger jag ut om i min blog för närvarande ;-)
På ett skoldisco för, hmmm, 16-17 år sedan. Han hade käkat cigarettfimpar tidigare samma kväll. Romantik på hög nivå...
Han luskade helt enkelt fram ditt nummer - vill man ha något/någon så ser man till att få det ;) *hehehehehe*
Skriver i min blogg om hur jag träffade min darling.
Kram Liselott
Nu har jag bloggat om hur jag träffade min sambo ;)
Bailys är gott!
Ha en bra dag!
Vi träffades på jobbet, det rätt klassiska, han min chef, jag underställd. Företaget som redan hade anställda som träffat varandra där fick plötsligt för sig att detta gick inte för sig, så jag fick gå och han vara kvar. Men jag gick vidare i karriären och idag har vi hus, barn och ett liv tillsammans!
Ha ha ha, antagligen en livad natt!!!!!
Träffade min sambo på jobbet. Vi arbetade på samma skola, jag tyckte han var lite söt, sa det till syrran som skvallrade för "sambons" bror. han kunde inte vara tyst och sa till "sambon" att jag spanat in honom. Han tog tillfället iakt å så bidde det som det bidde...(säkert ingen som fattar mitt svammel, men ändå...)
*fniss*
På jobbet här med. Jag från norrland, han från gävle å så träffades vi i göteborg fullkomligt logiskt va ;)? Jag hade jobbat från 05:30 (till 13) stått (sprungit runt) upp hela tiden i 25-30 plusgrader han hade SUTTIT samma bit i AC. Kändes inte så kul att gå ut med en sådan snygging när man kände sig svettig och hade ont i fötterna, men ut å åt gick vi (som brukligt vid slutstation i mitt jobb) och sedan ville han ta en omväg tillbaka till hotellet (varsitt rum...) som sagt hade jag ont i fötterna och skulle börja jobba kl 16 (till 00) men vad gör man inte för snyggingar... några dagar senare ringde han (luskat ut mitt nr på eniro) och efter några månaders pendling flyttade han hit upp
Först på donken.
Jag var upptagen.
Andra gången på midsommardagen.
Fortfarande upptagen.
Tredje gången gillt.
På ett bröllop i november.
Inte mitt.
Jag var singel.
Inte hans.
Gemensamma vänners.
Och nu så får vi se hur det går i framtiden.
Jag antar att kombon är min sambo..*S* Honom träffade jag när vi bägge jobbade på visfestivalen här i stan. Jag var volontär och han var ordningsvakt. *Ler* Resten vet du ju..*S*