Myras Mysterier

Regnet vräker, sedan ett par veckor, ner mer eller mindre dygnet runt. Idag är det precis en vecka sedan som jag red sist. Innan dess var det ytterligare fyra dagar sedan. Hagen är som en swimmingpool med ett par cm vatten mest överallt, och vägen utanför är också täckt av vatten. LillMyra tjöt av skratt då vattnet sprutade ett par meter upp i luften där vi for fram med jeepen. Men det var bara jag och hundarna som vågade oss ut för att se till hästarna. MyrPappa och LillMyra åkte och tankade istället.

Tjurigt inser jag att jag nog får se hästarna som avställda för vintern. Beroende på väder så sätter jag igång dem igen under februari eller senast mars. Jag har alltid gjort så.Mina hästar får sällan sommarlov, men desto längre vinterlov istället. (Fast i Sverige delade jag upp det så de fick vila under den regniga hösten och sedan igen under den regniga senvintern. Dessemellan var det ju snö, och då kan man ju inte låta bli att rida för det är något av det roligaste som finns! ) Jag har aldrig förstått vitsen med att inte ta till vara på den underbara sommaren, och sedan sucka sig ut i regn, slask och kyla under dessa mörka vintermånader. Men så har jag också alltid haft turen att ha sommarbetet tillgängligt mer eller mindre runt knuten, så det har aldrig varit problem att rida dem under betesperioden. Och här finns det ändå ingen snö att fara runt i...

Det är tredje dagen idag som LillMyra är hemma från skolan. Den satans förkylningen tog ett grabbatag i min yngsta prinsessa och vägrar släppa taget. Hon hostar slem långt nerifrån lungorna, trots att hon snyter sig i tid och otid så är hon helt igentäppt i näsan och febern härjar i hennes kropp.
Men vi har mysigt. Vi tittar på samma film två gånger i rad. Vi bakar sockerkaka och äter den varm med jordgubbar och glass. Vi skriver julkort. Vi sitter och sjunger till High School Musical på Youtube. Och vi ligger i soffan och bara pratar.
Man får ta vara på stunderna då hon inte orkar hålla igång som den virvelvind hon föddes till.