Lycka i små förpackningar
Men går lycka att mäta genom statistik?
Och hur vet man hur lycklig/inte lycklig man hade varit om man var i en annan situation än den man är i?
Jag är inte sen med att hålla med om att det har varit tufft under de första småbarnsåren, och fortfarande är, och frågar du mig om jag är lycklig mitt i uppgörelsen om vem det nu var som hade den lila pennan först, så svarar jag troligtvis nej. Och ibland händer det faktiskt att jag önskar dem långt bort. Väääldigt långt bort - hem till MyrMormor ungefär.
Men det där är ju en piss i havet, om jag jämför med alla glädjestunder, skratt och underbara minnen vi samlar på oss tillsammans med skitungarna. Och är de inte i närheten så känner jag mig inte riktigt hel längre.
När vi sitter hela familjen och trängs i soffan, tittar på film och äter godis.
När vi ligger i sängen, tittar i taket och bara babblar skit.
När man får kramar och pussar och får höra att man är världens bästa mamma.
Det är lycka.
Att sitta på hästryggen, känna havsbrisen mot kinderna, höra vågornas brus och hovarna som dundrar mot sandstranden. Det är också lycka. Bara en annan sort.
Och sen kan man ju fraaga sig om det aer foer att bli lycklig som man skaffar barn, det handlar snarare om en oundviklighet, ett livets maaste....blir man lycklig av att andas?
Ja, det finns ingen!! som kan reta upp en så mycket som barnen, men det finns heller ingen som kan göra en så glad med väldigt lite!! Hoppas att allt är bra med er. Kram Malin
Andades man inte skulle man inte kunna vara lycklig.
Igår frågade min yngste son om jag någon gång önskat att jag kunnat sälja mina barn. "Ja, självklart" sa jag, helt sanningsenligt. "Kan du komma ihåg någon specifik situation, eller, det kan du kanske inte" filosoferade han högt för sig själv efter sin fråga. "Nej, det har hänt lite nu och då när ni varit för jävligt pestiga" svarade jag. "Mmmm... det kan jag förstå" sa han.
Jag har utvecklats så otroligt med mina barns hjälp, MEN jag blev med barn när jag var 19, och då hade jag absolut inte tänkt skaffa barn. Äldst i en stor kusinskara hade jag gjort mitt på den fronten tyckte jag efter år av barnvaktande. Men se, det var ett lyckokast iaf, trots att jag fick pojkarna med en tvättäkta psykopat.
Jag känner mig så mycket mamma, men jag har också ett annat rikt liv. Om man inte vill ha barn, men skaffar för att passa in i nåt mönster, eller om man saknar mening, då tror jag man ska hitta den innan man får barn. Man ska varken leva för barnen, eller genom barnen, man ska leva med dem.
Tycker undersökningen visar att barn inte är allt. Livet är fan så mycket bättre än att ha massa snoriga barn.
Bra skrivet. Nu har jag inga ega barn. Men älskar barn. Hoppas att få några i framtiden. Ha det gott
Tänk alla härliga kramar, kommentarer, pussar, upplevelser och annat man missar om man inte har barn. Samtidigt förstår jag de som inte vill ha barn, de kan vara väldigt jobbiga emellanåt. När stora sonen är pestig, så tänker jag tillbaka till den speciella dagen hösten innan han började i sexårsverksamheten. Jag hade varit hemma några år med småsyskonen och honom. Jag frågade honom om han tyckte att jag skulle börja jobba så han fick gå på dagis och leka med kompisar på dagarna. Då kommer denna goa pojke upp i min famn, lindar sina armar runt min hals och säger detta: "Det är så skönt när du är hemma" Sådant smälter en mammas hjärta fullständigt.
Andreas: Att skaffa barn för att bli lycklig, är nog det sämsta man kan göra. Det ÄR ingen dans på rosor. Men VILL man ha barn, och skaffar barn av den anledningen, så bjuder de på oräkneliga lyckliga stunder. :)
Malin: Precis. De retar galleber på en ibland. Haha. Inte mitt i krigets hetta, men efteråt, så är det ju värt det iaf. :)
Jenny: Nej, det är sant. haha
Märtagreta: Nej, man ska absolut inte leva genom sina barn, utan som du säger; med dem.
Mina 'ongar' är också till salu emellanåt, men det är ju så det är. Man kommer inte alltid överrens, tycker inte alltid samma sak, och vill inte alltid samma saker. Men vem fan vill det!?
Noctivagus: Nej, barn är inte allt, och jag var lycklig utan barn också. Det var faktiskt så att jag ifrågasatte mig själv som mamma första tiden, då jag tyckte att barnen 'förstörde' en hel del av min frihet som jag var van vid. Jag ville fortfarande göra så mycket, och det gick av naturliga skäl inte då jag hade småbarn.
Men man hittar andra saker att vara lycklig över.
Snoriga barn är absolut inte det bästa man kan ha, men det är ju inte konstant, eller hur. Då tycker jag attityd och inställning hos vissa vuxna (!?) kan vara mycket värre.
Vickan: Hoppas, och tror, att du också kommer får barn, och få vara med om både de höjdpunkter och svackor som det medför. Det är en sjuhelsickes bergochdalbana, ska du veta, men vem älskar inte att gå på Liseberg! :)
Malde: Ja, jag förstår också de som väljer att inte skaffa barn. Det ÄR en stor omställning. Jag var mäkta upprörd över att jag inte kunde var ute i skog och mark och träna hund och rida, så som jag var van att göra innan. I början var jag helt förstörd och såg bara att barna hindrade mig i mångt och mycket. Men när man väl lär sig att jobba runt och med det man har, så får man ju faktiskt ljuspunkterna ur båda världarna. Den med, och den utan barn. :)