Myras Mysterier

Jag hann!
Vi fick med oss allt (nästan... men inte pga av glömska, utan platsbrist) och kom i tid till planet och lyfte, flög och landade smärtfritt.
Det enda krångliga var att de tre, små, halvfyllda resväskorna vi hade packat i till Sverige av någon oförklarlig anledning *harkel* hade förökat sig till inte mindre än fem sprängfyllda dito. Det var ett jäkla sjå att få med sig allt! Men med lite envishet och jävlar anamma så klarade vi av det med.
MyrPappa stod och väntade på oss på Stansted och ryckte in med en hjälpande hand och allt var frid och fröjd.

Lite för mycket frid och fröjd.
Tom trafiken tog det lugnt.
Inte frivilligt då, utan för att en liten, liten del inte alls tog det lugnt, utan rusade på som ånglokomotiv och orsakade olyckor lite här och där i jultrafiken. Ni kan ju ana jultrafiken utanför London. *sucka*
Resten av oss fick således krypa fram i snigelfart. Hela M25:an var som en stor parkeringsplats. De första tio milen tog oss tre timmar, där sista halvtimmen tillbringades med spyor i baksätet. Det var LillMyra som fick upp den, redan från början, så mumsiga flygplansmaten. Och ingen avfart så långt ögat kunde se...  
Efter att ha kommit av motorvägen, städat bil, sträckt på benen och lunchat på KFC, så var vi så på väg igen. Vid den här tiden borde vi ha varit så gott som hemma men vi var fortfarande i utkanten av London, och den Walesiska gränsen kändes låååångt bort.
Ytterligare trafikolyckor, nu utmed M4:an, gjorde att vi inte äntrade hemmet förrän halv sju på kvällen. Då hade vi varit på resande fot i tolv timmar sammanlagt, varav senaste sju timmarna i krypfart i bil.   

Tråkigt var det, jobbigt var det, länge var det och sent blev. Men SmåMyrorna skötte sig helt otroligt. Jag höjer dem över skyarna! Inget gnäll, inga tårar, inget bråk. Bara underbara, underbara, hjälpsamma och lättsamma SmåMyror.