Myras Mysterier

Hej på er alla där ute i cyberrymden!
Då jag har slutat blogga helt känner jag mig hedrad att få gästblogga hos min goa vän Myra! Det enda bloggandet som finns just nu är på min hemsida, men det var jättelängesen jag uppdaterade den. På något sätt så tappade jag motivationen till att blogga, men det finns stunder som jag faktiskt saknar det. Därför det är så perfekt att få gästblogga hos Myra. Och vad hade jag tänkt att blogga om? Jo jag tar nog det som just nu kretsar i min hjärna. Utseendet och vikten.

Man blir aldrig nöjd

Hur man än gör så blir man aldrig nöjd med sig själv verkar det som. Är man inte för smal så är man för tjock, är man inte för lång så är man för kort, har man inte lockigt hår så vill man ha spikrakt etc etc. Jag undrar varför det är så, jag menar, varför fixerar vi oss vid utseendet så himla mycket? Och vad innebär ordet " kroppsideal" egentligen? Varför vill vi så ofta vara som alla andra utom oss själva? Många frågor idag som virvlar runt i mitt redan alldeles förvirrade huvud, men jag tänker ofta på dessa frågor eftersom jag själv (har jag kommit på till min fasa) är alldeles för utseendefixerad gällande mig själv. För hur jag än gör så blir jag aldrig nöjd. Ta en sån sak som hår. Hur många är egentligen nöjda med sitt hår, sin frisyr?
 
När jag var i tonåren hade jag spikrakt hår. Detta var på åttiotalet då man skulle ha permanentat hår som var tuperat dessutom. Gick till frissan och föreställde mitt då jättelånga hår i fina långa lockar. Kom dit, frissan kapar av mitt hår till axlarna och hårdpermanentar det! Blev jag lyckligare av det? Not much, tror att jag tjurade säkerligen en timme när jag kom hem och försökte förgäves tvätta ur den där hemska permanenten vilket inte gick.
 
Nittiotalet kom och sedan kom plattångshåret. Helt plötsligt skulle det vara spikrakt. Förresten, det kanske var i slutet av nittiotalet när jag tänker till, nevermind, ni vet säkerligen själva när det var. Spikrakt som sagt var. Då hade jag fått barn och efter varje graviditet hade jag tappat en massa hår och det nya håret som växte ut var mjukare och lockigt! Iväg och köpa en plattång, för man vill ju inte vara totalt "lost" i modevärlden eller hur. Det höll inte länge kan jag tala om, mitt förhållande till plattången. Som småbarnsförälder orkar man ju inte ställa sig varje dag och se till att håret ska vara platt och glänsande. Glöm det.
 
Idag är jag trettiosju och ett halvt år snart och det som stör mig mest är nog alla gråa hårstrån som invaderat mitt hår! Sen att det är lockigt om det nu inte ska vara lockigt, det skiter jag fullständigt i. Och permanenta mig kommer jag aldrig mer att göra. No way. Istället har jag blivit en flitig användare av hårfärgningsmedel. Jepp, ut med plattången och in med hårfärgningsmedel. Nöjd? Jorå, ganska...helt nöjd blir jag ju aldrig.
 
Dessutom har jag gått upp i vikt. Helt otroligt! Jag som aldrig brukar gå upp i vikt! Så nu har jag helt plötsligt hamnat från kategorin "spinkig" till "nära en gravid sjöko". Men det är en annan historia.
Hur man än gör så blir man aldrig nöjd med sig själv.

Bör jag nämna att jag borde gå och klippa mig också eftersom mitt hår har blivit jätterisigt efter all sol och värme?

Over N out!

Kram Bloggerlina (från mina förra bloggar: Expressens Mammaliv och min förra blogg "Utbränd morsa luktar illa")