Tårar som trillar...
Eller kanske mer troligt bland sanddynerna vid havet....
MellanMyra har haft en tuff, känsloladdad dag, och lider snudd av vätskebrist vid det här laget.
Men hon är ändå stark, och tröstar febrilt systern (kaninen) som finns kvar.
LillMyra har inte rört en min, annat än när hon tappade sitt lila hårspänne.
Då kom tårar stora som golfbollar.
Som tur var kom spännet snart tillrätta igen.
Det hade gömt sig i vänsterhanden.
Bakom hårsnodden...
Vi väntar nu otåligt till nästa helg, då de har fått hem nya honkaniner till affären.
Nån hankanin blir det inte tal om!
Inte så länge jag kan försvara mig.
Tur att Fru Silversvart finns till hands.
Med ett tålamod att avundas och sin trygga rygg, fick hon SmåMyrorna på gott humör på ett ögonblick.
Priceless, är allt jag kan säga.
Aweee, vad sorgligt att ninisen gick vidare *snyft*. Bamsekram till småmyrorna från asfalten.
Det är inte lätt att hantera sorg när man är liten, för än har man inte vokabulären att förklara vad man känner. Då är bra att ha försvunna hårspännen och kaninsystrar till hands, utlopp som utlopp...ut kommer det och det är det som är det viktiga.
En extra kram till mamma Myra, bara för att. Tycker du är superbra.
PS. Beemar över extra gott havre till Fru Silversvart för insatsen idag.
Massor med tröstkramar till SmåMyrorna.
Ojojoj...så det kan gå med spännet där...tårar stora som golfbollar...ja, det har min dotter också när det ska till att gråtas...*ler* Kram
Asfaltis: Kramar och havre har tacksamt tagits emot. Söta du. :)
Jools: Det värmer. Tack. :)
Lisa: Kan du begripa hur de får ur sig så mycket tårar? Värsta översvämningen, ju. ;)