Skäm gärna ut mig. Gör det.

Maken står utanför på baksidan och pratar med två klubbkompisar (Som jag aldrig har träffat. Som aldrig har träffat mig.). Själv ligger jag i godan ro i soffan, tittar på Monty Roberts och Kelly Marks, och drömmer mig bort om hur Herr Fux och jag ska utvecklas ihop.
Då kommer MellanMyra.
Den hemska, hemska MellanMyra.

Hon tittar på mig, ler stooort och ställer sig på ryggstödet på soffan.
Hon öppnar fönstret, häver sig ut och gastar:
-Mum's telling you to be quiet!

Varpå det -no guess- blir tyst på baksidan.

Så hör jag ett förvånat 'Vad?'

Och MellanMyra gastar en gång till;
-Mum's telling you to be quiet! You're to noisy!

Jag reser tyst på mig och smyger ut i köket.
Och jag hör ända dit hur hon fnittrar hysteriskt. 

Pinsamma onge!

Håll i henne då!

Så här drar vi ut tänder i MyrStacken.

Hur gör ni?

Rättvisa via MMS

När Maken är ute och åker motorcykel, så brukar han skicka bilder på var han är.


Då brukar jag också skicka bilder. På var jag är.

Tagen på köksgolvet

Igår blev jag brutalt tagen på köksgolvet. Jag hade inte en chans att värja mig. 
Efter att vi kommit hem från SmåMyrornas judoträning så ville de ha insidertips från MyrPappa, och han var då inte sen att instruera. På mig. 
Smack! så låg jag i en pöl på golvet och hade tre judonissar att försvara mig emot. 

Jag tycker inte om att han lär SmåMyrorna hur de kan hålla fast mig! Jag kommer verkligen inte loss!!! 

Stora, starka jag.... 


Bygga sandhund

Förra veckan var troligtvis sommarens sista. Får nog inse att det är höst nu. Senaste dagarna har varit rejält kyliga. Härom morgonen kom jag tom på mig med att sitta och önska att jag hade tagit på mig vantar. Det var kallt som attan om fingrarna, där jag skrittade fram på Herr Fux. 

Svårt att tänka sig att det var så sent som i söndags jag satt bland sanddynerna -i bara bh- och grämde mig över hur urbota dum jag var som inte tagit med vatten till Prinsessan. Varmt som attan var det, och jobbigt hade hon det. Hade det inte varit för att hon är en sån klipsk liten varelse så hade vi fått ge oss av hemåt bra mycket tidigare. Men nu letade hon rätt på lite skugga och grävde en alldeles lagom stor grop i den svala sanden där hon sedan låg och svalkade sig. 
Tills hon tröttnade, och återigen for omkring. 
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner. 
Tills hon tröttnade, och återigen for omkring. 
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner.   

Ja, ni hajar. 
Eller...? 

(Tills hon tröttnade, och återigen for omkring. 
Tills hon blev för varm och grävde sig något djupare ner. 

Nu då? 

Ni som fortfarande inte hänger med hänvisas vänligt men bestämt tillbaka till början av inlägget. Resterande läsare fortsätter som vanligt.) 

MellanMyra studerade sin vita Prinsessa och drog snabbt slutsatsen att det var synd om henne. Inte så mycket för att det egentligen var för varmt för henne att fara runt som hon gjorde, utan av den anledningen att hon bara kunde kyla ner ena sidan av kroppen åt gången. 
Så MellanMyra pausade i pulkaåkandet och tog helt enkelt Prinsessans ide´ ett steg längre.

Vilket den överhettade hunden inte verkade ha något emot...

Utfryst från sovrummet

Så dök även LillMyra dårå. 
MellanMyra har varit hemma med mig hela veckan, och idag fick vi då sällskap av lillasyster också. 
Eller vi... Hmmmm... 

Systrarna har bäddat ner sig i våran dubbelsäng och har videomaraton. 
Jag fick inte vara med. 

-Du snorar för mycket, mamma. sa de. 

Jaha! Och varför är DE hemma, kan man ju undra då? 
Jag trodde det var för att de snorade och hostade. Och hade feber. 

Men jag kanske har fel. De kanske bara driver med mig. 
För att få en ledig dag. 

Snorungar. 

Om det händer...

Igår kom vi så äntligen ihåg att köpa nya batterier till brandvarnaren. Den har hängt på svaj, och utan att fungera, hela sommaren. Shame, shame, SHAME on us. 
Men nu så. Nu fungerar den igen. 
Så passade vi på att ha 'brandövnings-diskussion' i trappan också, hela familjen. 

Fungerar era brandvarnare!? 
Och vet era barn (och ni!) vad man gör och var man tar vägen om brandlarmet går? 
Innan veckan är slut -helst nyss!- vill jag ha bekräftelse från er, allihop, att så är fallet! 

/Mamma Myra 


Argt var'e här!

Håll er på replängds avstånd, för idag blixtrar det i MyrStacken. 
Taskigt tålamod och kort stubin, det vet vi alla att jag har. Och arg och irriterad kan jag vara hundratjugoen gånger på en dag om det skulle vara på det viset. Men får jag bara spotta och fräsa till ett par gånger så går det över rätt fort sen, och livet flyter på så mycket lättare. 
Men heligt tokförbannad och skogstokig - det är det inte ofta som jag är. 
Idag är jag det. 

Många bäckar små, vägran att slå av på tempot, och för lite sömn. Det tror jag är tjuvarna i dramat. Ganska så säker faktiskt. 
Det började med den vackra, men ack så stökiga, fullmånen, som gjorde att min nattsömn som vanligt kom i obalans, sen fick influensan ett grabbatag om hela mig och sömnen de senaste nätterna har varit mer eller mindre obefintlig. Jag snorar istället för att sova... Och muttrar. 
Maken, som har den manliga delen av influensan, gör åt den lilla energi han har för att hålla studion i rullning. När han väl är hemma så beter han sig som en urvriden disktrasa. Liggandes i soffan. Kraken. Bah! 
SmåMyrorna, som hittills har varit friska och besuttit wa-ha-hay to much energy, börjar nu få känning av febern och lägger sin energi på att jävlas. Med allt och alla. Så mycket det går. Och lite till. Syskon har man enbart för att ställa till det för, och föräldrar har man enbart för att mentalt ha ihjäl. 
Jag fick sitta som en stridssköld mellan de två i soffan igår kväll, och ingen var så glad som jag då de somnade, och jag kunde ta ett sista ryck med saker och ting för att sedan stupa isäng själv. Redan före midnatt. So much för en lördagkväll, liksom. 

Strax efter fem på morgonen var MyrPappa nere i vardagsrummet. Stängde av TV'n, frågade vad det var som försigick och bad dessa små bedårande monster till SmåMyror att knipa igen och gå och lägga sig. 

Halv sju var det jag som var nere och vänligt men bestämt talade om att det var alldeles fel tidpunkt på dygnet att ha disko -med kakor och Fanta- till svenska melodifestivalslåtar från 2005. 

Kvart över åtta var det jag som stövlade ner och spottade som en kobra och fick fram att man inte behöver skrika till varandra -så det hörs över hela byn- då man inte befinner sig på mindre än två meters avstånd ifrån varandra. Och man behöver definitivt inte göra det vid sidan av det vidöppna fönstret. 

Tjugo i nio var det jag som kom in 

-efter morgonpromend med Prinsessa och SmåMyror- 
och bokstavligen fick bita mig i tungan för att inte högljudt önska mina älskade små barn till varmare breddgrader. Jag lyckades med stor möda att få det till sängen istället. 

Och där ligger de nu. Som små lamm. Alldeles tysta. Men ack så klarvakna. Och funderar, kan jag tro. Vad det egentligan var som hände. 
Och Maken han sover. Som en liten gris. Helt ovetandes om vad som skett efter att han skickade dem isäng tidigare i morse. 
Och här sitter jag. Fortfarande upprörd. Fortfarande rg och besviken. På dem. På mig. På läget. Och vi som ska på Hunter Trial idag. Helst åkt redan nu. 
Samvetet börjar komma ifatt mig. Det dåliga, såklart. Och önskan om styrka och ork att hantera humöret i dessa - och liknande- situationer är stark.  
Önskan om att vara kapabel att istället för att fullkomlligt tappa fotfästet, kunna sätta mig ner i lugn och ro och prata med dem. Prata med dem så de förstår och sedan ge dem en stor kram. Och så är allt bra igen. Tillbaka på banan, liksom. 

Men det kanske inte är försent. Det är alldeles undebart väder ute. Hästtävlingarna går av stapeln oavsett vad jag gör. Och är. 
Och klockan är bara halv elva. Vi har hela dagen framför oss. Och varför inte få det till en bra sådan? 

Jo, jag ska nog in och kramas med mina barn ett tag. Kanske tom Maken. 
Sedan ska jag plocka fram frukost. Och ordna picnic-korgen. 

There's no time for sorrow. 

Ska bara snyta mig först. 
Och knarka lite pareacetamol. 


Död, dödare, dödast

Att höstförkylningarna kommer som ett brev på posten, då skolorna börjar efter sommarlovet, är väl inget nytt. 
Men att det skulle vara Maken som dök först, och sedan jag, medan SmåMyrorna är friska som små nötkärnor, det hade jag inte räknat med. 
20.46 låg små troll i sina sängar igår kväll, och 20.55 låg jag i min. Och jag är helt säker på att jag sov innan klockan slagit nio. Men tro inte jag är det minsta utvilad idag inte. Hela huvudet håller på att sprängas. 

Men. Nu är det slutgnällt. 
Här ska transporteras SmåMyror till skolan och sedan tas hand om hästar. Det är strålande sol! 


Det har gått en vecka nu.

Ursäkta avbrottet.
Men jag har varit lite låg.

Mitt inre leker hela havet stormar. Flera gånger om.
Känslorna slåss, men ingen vinner.
Och samtidigt slungas jag mellan hopp och förtvivlan inom loppet av en millisekund.
För att strax slungas tillbaka åt andra hållet igen.

Saker ställdes på sin kant, marken försvann under fötterna och hela världen rasade.
Jag har varit på botten. Och vänt. Tagit mig en bit upp.
Bara för att trilla ner igen.

MyrStacken har rubbats. De stigar och tunnlar jag så vant har färdats genom under så lång tid ser inte längre ut som de brukar.
Framför mig ligger istället jobbet att trampa up nya.

Det är obeskrivligt svårt att titta på när tio år av ens liv kliver ut genom dörren.
För allra sista gången.

Trots att framtiden är oviss, och trots att jag fortfarande är skakig i benen efter fallet, så har jag börjat den strävsamma resan uppåt.

Inget har hittills knäckt mig så mycket att jag inte klarat av att både resa på mig och att klättra upp igen. Även om det kan ta tid. Även om jag ofta behövt hjälp. Även om jag ibland har tvivlat.

Inget kommer heller denna gång få mig att stanna kvar på botten. Hur sakta det än kommer att gå, hur många pauser det än kommer bli och hur många bakslag det än kommer innehålla, så är det uppåt jag siktar.

Men fan vad långt det är.

Och LillMyra hjälper till på sitt egna lilla vis. Genom att vräka på
en av favoritlåtarna på högsta volym. Gång på gång på gång. Dag efter dag efter dag.

Happy Birthday, Honey!

Jag skulle på äventyr idag.
Skulle jag.

Men det satte vädret stopp för.
Gjorde det.

Så humöret blev det lite siochså med.
Bidde det.

Men jag ska äventyra en annan dag.
Ska jag.

Det är redan bestämt.
Är det.


Men det är Makens födelsedag idag.
Så den firar vi.
Med tidig väckning, paket och... eh... sång.
Sång på SmåMyrors vis.

Kommer ni ihåg?


Resten av firandet tar vi när han slutat jobba för dagen.

Söndag. Och brittisk Fars Dag.

Tryckte in Make, SmåMyror, hundar och fikakorg i bilen och drog iväg.
Långt var det, kringelikrokigt var det, varmt var det.
Men oh, så värt mödan!

Klicka på bilden för information om var vi var någonstans, och varför inte kika på proffsfilmaren Myras eminenta videklipp:


Prinsessan simmar i floden, och Fulen, ja... han... eh... simmar också?


Hästar korsar floden för att komma till betesmarkerna.


Fler hästar korsar floden. Fulen har tröttnat på att sitta still, vilket i sin tur leder till att filbunken(!) Myra tappar tålamodet...

Fredag - lördag

Vi drog iväg och lyxade på värsta bästa restaurangen. Långt bort i ingenstans ligger det en restaurang som är vida känd för sin fantastiska fiskmeny. Såklart var det dit vi styrde kosan.
Och som vi åt! Det var alldeles sagolikt. Hade vi bott lite närmre, så hade jag ruinerat oss på detta ställe. På nolltid.

Var hemma alldeles lagom för att hinna ta en promenad med hundarna utmed havet innan det blev mörkt, och sedan landade vi i soffan ett tag. Jag var alldeles på tok för mätt och det såg ut som om jag var i fjärde månaden ungefär. Charmigt som tusan.

Sen gör vi ett avbrott i berättelsen, för det är inte bara barnförbjudet (som flera tjoat om) nu ett tag, utan även bloggläsarförbjudet. Mycket skriver jag om, och mycket vet ni, men här, här går gränsen. ;)

- - - - - - -

*hemligheter*

- - - - - - -


Och inte förrän klockan nio slog jag upp de blå. Då var Maken redan ute med hundarna och jag kunde gå raka vägen ner och sätta mig vid frukostbordet.

Hästar och annat pyssel hanns med innan LillMyra plockades upp, och sedan var det stranden och strandmarknad som gällde. Och glass. Och lekplats. Hon njöt som en liten prinsessa, våran LillMyra, över båda föräldrarnas odelade uppmärksamhet.

Sedan var det dags att hämta upp MellanMyra, och på hennes order gav vi oss av till McDonalds. Och sedan djuraffären. Trots att det alltid finns, och funnits, djur i huset, så kan hon stå i evigheter och titta på kaniner, marsvin, hamstrar, gerbiler och råttor. Hon ska bli veterinär när hon blir stor, och med detta djurintresse så vore det väl inte annat än perfekt.

Om inte youtube hade krånglat denna lördagkväll, så hade ni fått se ett klipp. Ett klipp som Maken kommer strypa mig över. Men jag tror tar risken. Börjar det ryka ur öronen på honom så får jag väl snabbt berätta för MellanMyra att pappa har slängt hennes favoritbyxor i soporna, så hinner jag säkert ut ur lyan - och på säkert avstånd - innan Maken kommit undan från MellanMyra.

Ska testa att ladda upp den lite senare igen. Eller kanske imorgon.
Nu ska jag självdö i soffan. Mitt emellan mina älskade SmåMyror och under en stor skål med godis.

Som det bidde

Jisses.
MellanMyra drog för ett par timmar sedan till kompis för sleep over.
LillMyra sitter just nu i trappan med kompis och väntar på MyrPappa som ska köra dem hem till kompis. För sleep over.

Således blir MyrFöräldrarna lämnade åt sitt öde.
Och vilket öde sen. Fredagkväll och allt.

Tramsiga föräldrarfria tonårspartyn kan slänga sig i väggen.
Here comes barnfria MyrFöräldrar!

Lugn (?) grillkväll

Så tänker man sig en lugn grillkväll i det gröna.
Jomen visst. Lugn va.
Jag glömde för ett ögonblick att det var MyrFamiljen jag tillhörde. Med allt vad det nu innebär.

Den här gången ingick det bl a trumkonsert av SmåMyror och allmän kaos av hundar.


Livet ÄR alldeles underbart.
Trots kaos?
Eller just pga kaos?

Har ni svaret på det?

MyrMormor på personalfest

Detta mailet damp ner i inkorgen häromdagen:

Ja du....din mamma är skadad efter en olycka på personalfesten!
Inte så farligt...men ändå.......man ska inte åka skidor på barmark, eller hur
Nu är hon både röntgad och omplåstrad
/BagLady


Och som den bedårande dotter jag är, så varken skrattar jag eller gör narr av MyrMormor. Jag tycker såklart enbart synd om henne.

Men det är klart. Tanken slår mig att man kanske skulle berätta om hur det slutade då hon åkte skidor förra gången. Det var på sextiotalet, kanske sjuttio, och snön låg gnistrande vit över de småländska skogarna...

Naturlig skönhet

Och där satt jag, el naturell, på sängkanten. Studerade om jag behövde raka benen eller inte, vickade på tårna och sträckte på mig. Kliade mig i håret, pillade lite i naveln och njöt av solen och havsutsikten.
Maken kikar in genom sovrumsdörren och fnittrar högt.
Jag vänder mig om och blänger.
-What!? Är jag inte snygg så säg. muttrar jag, not so smickrad över att han skrattar åt mig.
Igen.
-Joo. svarar han, lite sådär lagom övertygande. 'Jag tänkte mest på att man ser in ungefär lika bra som man ser ut. Tänk på det'.

Men tack för den, änna! Ihop med gardinerna och slut på det roliga.
Glädjedödare.

Out of the blue

-Om drygt en vecka blir du än mer kärring. sa Maken då vi satt i bilen. Bara sådär, liksom.
-Men håll snattran, will ya! fräste jag. 'Tycker du jag ser gammal ut, eller?'
Maken svarar inte, utan koncentrerar sig på bilkörningen, men jag ser ett leende leka där i mungipan. Förbannade karl.

-Såå, vad önskar du dig då? fortsätter han och låtsas som ingenting.
-En helg med
Kelly Marks. svarar jag och lägger sen snabbt till; 'Eller skönhetsoperationer.'
Och nu försöker han inte ens dölja det, utan skrattar högt.
-Skönhetsoperationer eller Kelly Marks?
-Jupp. Just det.

Så nu ska vi se. Tycker han att jag ser gammal ut och känner att jag behöver fixa till det, eller tycker han om mig som jag är och vill stödja mig i mitt hästande. Eller skiter han högaktningsfullt i mina önskningar och rentav köper en gammal hederlig chokladask?
Jag har ögonen på dig. Karlslok.

Aldrig bliva stur


Idag hade jag med mig tre barn till parken.
Jag vet inte vem som var värst.

Male vs Female

Maken har legat och dragit stora timmerstockar uppe i sovrummet. Ända tills för en timme sedan. Han är bakfull. Stackarn. Säkert döende.

Själv håller jag igång sen flera timmar tillbaka med ungar och hundar så gott jag kan. Hästarna har jag dock leasat ut idag. Jag har maginfluensa.

Jag är inte helt nöjd med uppdelningen.

Tidigare inlägg Nyare inlägg