Myras Mysterier

Vi får ta oss tillbaka i tiden lite. Närmare bestämt en åtta år. Det var torsdagen den 12 augusti 1999, klockan närmade sig halv sju och jag var fortfarande kvar på jobbet. Skulle slutat för över en timme sen, men det var mängder att göra, så jag stannade kvar och hjälpte jouren.
Mina vanligen 48 kg hade senaste månaderna rusat iväg något enormt och vågen visade numera hela 73(!) kg. Jag kände mig som en flodhäst. Troligtvis såg jag både ut som en och betedde jag mig som en också. Arbetskamraterna hade i flera veckor undrat om jag skulle explodera, och de tjatade envist på mig att ta det lugnt. Deras tjat gick in genom ena örat och ut genom det andra. Jag älskade mitt jobb, och såg med skräckblandad förtjusning fram emot att inte få jobba på ett år. Hur skulle jag klara det?
Hur mycket jag än ville jobba så kom sedan Maken och hämtade mig och vi åkte hem och hade en lugn kväll framför tv:n, innan jag stupade i säng. Jag var trött. Ovanligt trött.

Klockan ett vaknade jag och fick panik. Det tog mig två sekunde från sängen och ut till toan och jag skämdes som en hund. Jag hade kissat i sängen! Och även hela vägen till toaletten! Såå pinsamt!
Det tog ytterligare två sekunder och sen förstod jag att det inte alls var det som hänt. Det var vattnet som gått. Genast kom en annan sorts panik krypande. Jag var i vecka 36, och bara dagen innan så hade jag varit uppe för ett vändningsförsök. Barnet låg inte alls som det skulle. Det låg på mage, med fötterna nedanför sig, och hur mycket de än puttade och hade sig så låg det bestämt kvar. Efter nästan en timme gav de upp. De sa att jag kanske kunde komma in veckan efter igen, men de var tveksamma till om de skulle lyckas vända då heller.

Efter mycket om och men lyckades jag iaf väcka Maken, som ringde BB och hörde sig för. De ville såklart att vi skulle komma in med en gång. Maken hade inget körkort då så det var till att ringa taxi. Dessutom hade jag alla mina journaler på jobbet, och just då var det av någon oförklarlig anledning det viktigaste för mig; att få med mig journalerna till BB. Blicken jag fick från taxichauffören, då jag rullade in i taxin och sa att vi skulle till Djursjukhuset, är än idag oslagbar. Maken räddade situationen. Han förklarade hastigt läget och chauffören började andas igen.
Så kvart i tre på natten larmade jag av och smög, så gott jag kunde, genom korridorerna på Djursjukhuset. (försök att inte väcka femtioelva hundar om du kan!) Jag skulle såklart hämta mina papper själv. Maken fick, under protest, stanna i bilen. Ut kom jag igen och det var bara minuter upp till BB.

Allt var lugnt när vi kom in, inga sammandragningar ingenting. Hade det inte varit för att hon låg som hon låg, så hade vi fått åka hem igen. CTG sattes och lite senare kollades det hur mycket jag eventuellt var öppen. Sköterskan tittade upp och frågade om jag verkligen inte kände något. Inte mycket, svarade jag. Hon skakade på huvudet och sa att jag var öppen sex cm.
Jaha, svarade jag.

Sen tog det bara några minuter, så var kaoset ett faktum. Allting gick så snabbt så jag har dålig koll på vad som egentligen hände. Jag minns att sköterskan blev vit i ansiktet och rusade mot larmknappen, samtidigt som hon skrek allt hon kunde efter läkaren. På två röda var läkare och ytterligare sköterska där. (Vad som hänt var att barnet hade bestämt sig för att sex cm var mer än nog att få ut ena foten igenom. Så det så... Det var bara det att navelsträngen låg runt foten som var på väg ut, och den andra foten/benet var vinklad uppåt. Hjärtljuden gick på ett ögonblick från 140/150 ner till 60, och som lägst 20, då hon ströp syret varje gång hon sträckte på benet. Men det hann varken Maken eller jag med att uppfatta.)
Läkaren kommenderade ena sköterskan att hålla tillbaka foten, medan hon själv ringde på operationspersonalen, som fick komma ner till oss istället för vi till dem. Det hann vi inte.
Från det att hon ringde på dem, till det att rummet fylldes av grönklädda människor och jag fick nåt vidrigt att dricka, en nål i armen och mask över ansiktet, så gick det banne mig bara sekunder. Och det enda jag tänkte på var att jag hade en sköterskas arm halvvägs upp i livmodern...

När jag några timmar senare slog upp ögonen så var det första jag såg en traditionell stor sjukhusklocka. Den visade kvart i åtta. Jag satte mig hastigt upp, och trots yrseln och illamåendet så var det första jag sa till sköterskan som satt brevid att jag började jobba halv nio. Hon tryckte vänligt men bestämt ner mig i sängen igen och sa att nej då, det gjorde jag inte alls det.
Jag skulle visst vara mammaledig...


Första larmet gick runt tio i fyra, och redan fyra minuter över fyra är MellanMyra född.
Jäkla skitunge.
Komma fyra veckor för tidigt, med katastrofsnitt, i ena väntsalen på BB, fredagen den trettonde.
Say no more.

Detta var första, men tyvärr inte sista, gången som vi höll på att förlora henne. Men det är en annan historia. Kanske jag orkar berätta det en annan gång.