Tuffa tankar
-You don't? svarade jag. Why don't you....
-I DON'T wanna grow UP!! sa hon igen. Nu upprörd.
-But baby, you can't do anyting about it... försökte jag.
-I don't wanna be seven. I wanna stay six! pep hon, samtidigt som tårarna började trilla nedför kinderna.
-Men lilla gumman! sa jag och tog emot henne när hon storgråtande kastade sig i famnen på mig.
-I don't wanna grow up. I wanna stay with you. Forever. fick hon tillslut fram.
-Honey, you can stay as long as you want. And daddy and I will allways love you. We will love you forever. Forever and ever.
Och det var där som skon klämde.
När man växer upp, så måste man flytta hemifrån och då är man inte längre lika mycket älskad.
Men herre gud! Har JAG lyckats förmedla detta!? Eller VAR har hon fått detta ifrån!? Och VARFöR skulle hon vara mindre älskad när hon är stor!?
Inte så lätt alla gånger att vara liten och inte ha så stor koll på det där som händer när man är vuxen. Har en sjuåring här som också har stora funderingar på det där med vuxenlivet och vad det innebär och varför...inte så lätt att svara på alla gånger heller. Kramar om massor
Hej,
jag minns att jag hade en liknande noja när jag var liten, fast jag kanske var nåt år äldre än din dotter: jag grät och grät för att jag insåg att jag inte alltid skulle bo kvar hemma i mitt rum och ha samma möbler och allt skulle inte alltid vara samma. Pappa försökte förklara att när jag blev äldre skulle jag inte vilja bo hemma, men det tog inte skruv och sedan gjorde han det fatala misstaget att säga att jag fick bo hemma hur länge jag ville men att när jag tjänade egna pengar skulle jag få betala hyra... jag tror jag grät i flera dagar över det!
I alla fall, oroa dig inte. Det är säkert ett normalt stadium när man inser att världen inte är konstant eller nåt sånt.
Lotta
Lilla gumman,
Kommer ihåg att jag skulle bo med min mamma hela mitt liv och skulle ta han om henne. Det går över...
Ne, skämt och sido, det är nog en form av seperationsångerst. Det har inget med vad du sagt eller gjort. Krama o pussa henne och säg att hon få bo hemma så länge hon vill.
Men liten då... Själv skulle jag gifta mig med min mamma men det gick över... Troro som synthloppan att hon har någon typ av mindre seperationsångest. Hon börjar bli stor...
Ja jösses...måste ha varit tidiga hormoner som utlöste det hela!! Tur att hon har en go MyrMamma som förklarar livets svåra funderingar! *ler* Kram L