Ljudet av...
Möjligtvis, att tystnaden som följer, är snäppet värre.
Trots att jag visade prov på både smidighet, snabbhet och reflexer a la elitboxare, så kändes det en eeevighet innan jag kom fram till trappan.
Hjälp vad rädd man hinner bli.
För att inte tala om vad man hinner tänka.
Och fantisera ihop.
Rena motorsågsmassakern-scenariot.
Men LillMyra är välbehållen.
Hon är redan igång och leker igen.
Bara mamma som ska få ner pulsen lite...
Kan inte ens föreställa mig... Tack och lov att jag inte äger en trappa!
när pulsen gått ned kan du kanske titta i mailen
Å, ja, tystnaden innan tårarna. Hemska minuter som känns långa. Och det är väl enda gången man blir "glad" över att höra tårarna - det var liksom inte värre än så. Lättnad.
Gud så skänt att det gick bra! Jag känner igen din bekrivning, det är fruktansvärt. Kände liknande panik när lilfian ringde o grät o sa nåt om en bil som hade kört förbi sakta. Det hann passera bra mycket i huvudet innan jag fattade att hon var välbehållen och inte hade blivit kidnappad o våldtagen. Fy fasen...Tänker ofta på det nu med bebben i magen, att det kommer en till nu som jag kommer att oroa mig halvdöd för. Som tur är så är det ju så mycket annat än oro med dom små liven. Kram på dej!
Usch ja! Huga!
Skönt att allt gick bra!
Kram på Er alla Myror o ha en skön helg!
Stackars myran!!Usch vad hemskt! Jag ryser, usch vad läskigt det är när tystnaden lägger sig efter ett fall!
Jag kan berätta en historia (i miniformat) som kanske får dig att känna dig lite bättre, eller iaf tacksam förr att du inte är min mamma:Jag svimmade upp till 13 ggr/dag i 18 månader under mina tonår. Fick assistent och kunde inte gå i skolan och fick inte vara ensam osv. Första säg 6-8 månaderna hade jag den goda smaken att inte svimma i trappor eller när jag bar saker. Sedan hände det. Jag skulle nedför trappan hemma, från övervåningen, och svimmar innan jag börjar gå. Trillar nedför hela trappan med buller occh bång och eftersom jag var avsimmad (och aldrig vaknade av mig själv)så var jag helt tyst. Mamma och våra gäster hörde smällarna men ingenting annat.De sprang ut i bakre hallen och såg mig ligga livlös på golvet. De kunde inte ens väcka mig så "lätt" som de brukade när jag svimmade som "vanligt". Då var mamma rädd...Än idag, om jag halkar i trappan, ser jag hennes rädsla i ögonen.Usch!
Kram på dig!
Amalia. Välkommen. :) Nä, trappor är inget kul...
MyrMormor: Jag har tittat! Du är modern ju. *s*
Kim: Precis. Ibland blir man glad av gråt!
Cellis: Myyycket oro ger de en. Så ja, tur man får så mycket annat också. :)
Pian: Hon blev, som jag!, mest rädd. Kram tebax. :)
Filosofen: Men fyyyy! Vilken mardröm! Svimmar du fortfarande? KRAM!
Nä, inte idag. Gjorde det några gånger på Irland men då visste jag varför jag svimmade så jag räknar inte riktigt de gångerna. Det började lugna ned sig i ettan på gymnasiet. Den sista "officiella" svimningen var i maj -99.Det är en riktigt lång story som brukar resultera i många frågor och inte riktigt lika många bra svar... Vi kan ta det när vi ses :) KramkramkramKRAM!
Men jösses, det är bland det värsta som finns när man hör att barnen gör sig illa ordentligt, å sen tyyyssst, fööök vad orolig man blir...
Skönt att höra att hon mår bra nu iaf...
Ja usch fy farao...då blir man först alldeles paralyserad av ljudet. Innan man flyger fram och kollar om barnet är ok. Tur att det gick bra! Kram
Får en flashback av innan lilla sonen fyllde 1 år, (han gick vid 10 månader)och drullade nerför trappan. Jag kände överallt (tyckte jag) och det kändes helt. Gråten gick över ganska snabbt. Ca 1 månad senare kände jag en stor knöl på nyckelbenet... jisses vad jag blev rädd. Det visade sig att han hade brutit nyckelbenet i fallet, men vi hade inte märkt något. Han bara skrattade när vi höll honom i armarna och gungade honom... Det borde ha gjort hur ont som helst!
Skönt att det gick bra! Kramar till dig och LillMyra.
kan urskilja ngt (på min absolut puckade dator) om barn som faller ner för trappan med en efterföljande tystnad? fy så hemskt - jag kan hittills bara relatera till när dotra rasade ner på handfatet och den korta tystnaden innan skriket kom - och fy så hemskt, mitt hjärta slog snabbt. skönt att det gick väl i alla fall!
Tystnad är värst alla kategorier... Kan man inte vaddera in sina barn i skumgummi så att de aldrig, aldrig kan skada sig? Små Michelingubbar typ. Kram från USA och en som inte ätit salt lakrits på över ett år! Ahhhh. Jag borde inte ha läst din blogg. Nu har lakritsdemonerna vaknat.
Filosofen: Skönt att det inte fortsatt. Och klart vi ska babbla när vi ses! :)
Sabina: Hela magen knyter sig. *ryyys*
Bloggerlina: Ja, hur snabb kan man va!? *s*
Malde: Oh, fyyy. Liten då!
Vargakvinnan: Me do not like din dumma dator! ;)
Ulrika: Välkommen. :) Skumgummi, vore fiffigt. ;) Men du. ETT HELT ÅR!! Är du galen? *s* Jag hade dött. *asg* Förlåt att jag sumpade din lakritsfria bana... ;)
Jag kan tänka mig att det har ungefär samma verkan på en som ljudet när bilen man sitter i glider av vägen och börjar rulla.
Tystnaden som följer är värre tycker jag, precis som du skriver. Skrik betyder ju liv.
Skönt att det gick bra med liten Myra.
men huu...så hemskt. När allt går bra efter en sån händelse så känns en lottovinst som ingenting. Kära nån...den goa lillla kroppen som kan göra sig så illa. Skönt att det gick bra.
Ja, trappor bör ha all respekt. fy tusan.
Har en brant trappa ner till källaren och den är lite ruggig på kvällarna när jag ska ner och tända i pannan,. Men får vara f ö r s i k t i g. =)
*kraaam* Hoppas du får det lite lugnt på ramlingsfronten nu ett tag =)
F-n hjärtat stod stilla ett tag härinne.
puuuuuuhhhh
Sekunder i slowmotion, mitt panikskrik, världsrekord i att springa, håller den lilla kroppen i min famn och gråter, ringer min man och är osammanhängande, mår dåligt hela dagen - har så mycket adrenalin i kroppen att det sticker i fingrarna....... Tack och lov att det gick bra. Hon fick inte ens ett blåmärke (jo föresten, ett litet på ryggen) men fy vad jag mådde dåligt över att jag glömt att stänga grinden!
Lars Anders: Ja fy, ja. Känslan i magen är säkerligen densamma: panik!
Jill: Precis. När de är tysta hinner man tänka maaassor.
Moniqa: Trappor är hemska. Har själv drattat nerför ett par stycken... :/
Anna-Lys: Som det gjorde här... ;)
Glitter: Been there - done that, liksom! Fruktansvärt är det.